Många är de svenska begåvade kortfilmare som snubblat när de tagit steget upp till det långa formatet. Med sannolikt stukat självförtroende.

Efter en titt på ”Jätten” konstaterar jag lättad att Johannes Nyholm inte är en av dem.

Den egensinnige dockfilmmakarens ”Las Palmas”, där han låter sin ettåriga dotter agera packad svensk tant på kanarisk bar, var hysteriskt underhållande och blev snabbt en youtube-favorit med miljontals visningar, och vann dessutom Guldbagge. Men min favorit är ändå ”Dockpojken” där regissören själv spelar neurotisk konstnär som hamnar i bråk med en besökande TV-reporter.

Det är psykologisk terror och slapstickhumor marinerad i en säreget skör stämning av sammanbrott – som också återkommer i regissörens första fullängdare.

I ”Jätten” möter vi en ung man vid namn Rikard, som bor på ett vårdhem och har det mesta emot sig. Han har autism, ett missbildat yttre och en minst sagt sargad relation till sin psykiskt sjuka mamma som lämnade bort honom som barn.

Rickard kommer tillkorta i en omvärld där empatin är en bristvara, men hittar en trygghetszon på bouleklubben ”Tre kulor” där han är ett av essen. När det nalkas NM blir han dock petad ur laget, vilket får hans tillvaro att börja knaka i fogarna.

Det här är ett egenartat underhållande drama om utanförskap, som mixar grådaskigt vardagsfoto med en suggestiv, till synes analogt skapad, sagovärld. Som i en feberdröm, eller kanske snarare i en illustration av Rikards inre landskap, ser vi en mäktig jätte som tar sig från ett mytiskt bergslandskap mot staden, för att undsätta huvudpersonen och hans plågade mamma.

Nyholms finurliga humor fungerar som små försåtsmineringar, som briserar i det tysta, när man minst anar det. Mest tragikomiskt är bouleklubbens årsmöte (Föreningssverige har väl aldrig känts så futtigt) men tävlingen nere i Danmark är en också en ljuvligt smärtande uppvisning i fördomsfullhet och mellanmänsklig prestige.

Där berättar Nyholm i en sorts glåmig naturalism som påminner om en tidig Ruben Östlund, han har samma förmåga att rota fram det dråpliga i mänskligt beteendet.

Men Nyholm är i grunden mer av en konstnär än en socialpsykolog som Östlund. Regissören hyser en grundläggande värme för sina huvudpersoner, och speciellt då, såklart, för den bräcklige men jäkligt envise Rikard som kommer från samma manusmässiga genpool som figurerna i de flesta av Nyholms filmer. De är de missanpassade; varelser som inte riktigt passar in – runda själar i en fyrkantig tillvaro – och den nyblivne långfilmsmakaren ändrar hellre på den sistnämnda än de förstnämnda.

Boule benämns förövrigt här högtidligt som ”grusgångarnas schack”. Om man likt undertecknad tycker att det är väldigt roligt, på ett torrt vis, har man mycket mer av samma vara att hämta här.