Inledningscenen, där Steve Jobs år 2001 presenterar den första iPoden för en ylande skara Apple-arbetare är otäck. Den är nog menad att fylla oss med triumfatoriska känslor men jag ser bara en läskig sekt som blint dyrkar sin onda ledare som utlovar världsherravälde.

Var är James Bond när man bäst behöver honom?

Efter det går vi bakåt i tiden, för att följa med på en ordinär biopic-tripp.

Det finns väl bara en sak som är mer frekvent i branschen nu än just biografiska filmer, och det är filmmurvlar som påpekar att det är ovanligt mycket sånt just nu.

Ja, och dessutom då alla dessa invändningar från de som blivit porträtterade. Samma sak här.

Steve Wozniak, som tillsammans med Steve Jobs grundade Apple, anser att ”Jobs” reducerar honom till en visionslös nörd.

Ja, det är en jäkla gegga det där. Den biografiska filmen är ett missfoster. En ohelig mixer där historia och selektiva minnen möter producenters önskan att sälja biljetter. Verkliga livsöden pressas ner i en på förhand given formel som skrivs ungefär geni + oförstående omgivning + revansch = publiksuccé.

När de kreativa och egensinniga kulturskaparna ger sig in i leken kan det bli riktigt lyckat. Bäst i klassen är Todd Haynes som med ”Velvet Goldmine” och framförallt ”I’m Not There” (om David Bowie respektive Bob Dylan) visade var genreskåpet ska stå.

”Jobs” regissör tillhör inte ovan nämnda skara.

Steve Wozniak har för övrigt helt rätt i sin tolkning.

När den här jobiocentriska filmen är slut står det klart att det var solen som roterade runt Steve Jobs, inte tvärtom.

Men det finns faktiskt stunder när vi tillåts tvivla. En bit in i det annars hyllande utvecklingsdramat visar filmmakarna tydlig vilja att nyansera huvudpersonen. Några konflikter med mamman till Jobs barn och kollegor framställer honom som en oempatisk och svårt egoistisk person, vilket bäddar för en mer komplex upplösning, men den här möjliga friktionsytan slätas tyvärr snart ut. Slutet gott allting gott.

Förutom att han dör i cancer då, förstås.

Man talar inte illa om en nydöd människa.

Ashton Kutcher har dock tagit sig jobb på allvar. Med ett till synes stort engagemang ger han Apple-ikonens underligt släpiga gång, dåliga hållning och speciella gestik men det är väl i ärlighetens namn mest en ytlig triumf, för det här är egentligen inte ett drama om en människa utan skapelseberättelsen om en logotyp.

Allah, Gud och Oden i all ära men den mest spridda religionen heter Konsumismen, och Apple-loggan är ett av dess beläten.