Abraham Lincoln. Få historiska namn är så hårtcementerade i godhetens fundament som denne slaveriavskaffande president.

Steven Spielberg har inga som helstintentioner att ändra på den saken.

Spielberg är naturligtvis en stor filmmakare,att säga något annat vore att fara med debil osanning men han är också, ofta,en tråkig och förutsägbar regissör. Speciellt så när han är uppfylld av de storakänslorna. När han är på det humöret gör han inte film, då bygger han monument.

Men det börjar bra. Vi hamnar mitt i enstridsscen från det amerikanska inbördeskriget, som ju pågår under presidentenssista år i livet.

Ett gäng nord- och sydstatare går lös på varandra i lervälling. Det är närstridmed bajonetter och nävar, det är geggigt, vidrigt, omänskligt mänskligt – långtfrån det ärorika och triumferande. Om man så vill en kortversion av Spielbergsinledande massaker i ”Rädda menige Ryan”. Precis som där, verkar regissörenvilja dra ner brallorna på hjältedikt och krigsdyrkan.

Det är bra, det är kittlande realism somantyder att filmen kommer att ge oss något annat än det väntade, men precis somi nämnda Dagen D-adaption är det falsk marknadsföring, efter den anslåendeanslaget tar nämligen det vanliga eposmakandet vid – ackompanjerat av en hårtarbetande stråksektion anförda av den bombastiske kompositörlegenden JohnWilliams.

Men Daniel Day Lewis är såklart formidabel ihuvudrollen. Han är en av de få riktigt stora stjärnorna som verkar kunna kastaav sig sin egen persona, som går in i en trovärdig metamorfos och verkligenblir någon annan. Han finsnickrar med framgång, kämpar hårt för att ta nerLincoln på jorden men hindras påtagligt av ett manus som tvingar honom att hävaur sig klokheter i parti och minut, som låter honom omgivas av rollfigurer varsenda syfte är att stå och se förundrande ut inför presidentens närmastsinnesvidgande visdom.

Det som ändå bitvis gör ”Lincoln” sevärd ärvalet att koncentrera dramat till de politiska turerna kring införandet av dettrettonde tillägget i den amerikanska konstitutionen, som förbjuder slaveri.För den historieintresserade finns en hel del att hämta här, och här får viändå glimtvis se en (mycket lätt) nyansering. Lincoln drar sig nämligen inteför att muta och manipulera folk för att få sin viljaigenom – vilket skulle kunnat ha gett filmmakarna en chans att grotta ner siglite i eventuellt oetiskt beteende men eftersom Lincolns ändamål trots allt ärgenomgott mynnar det hela ändå ut i en variant på det gamla kristna frikortet”Guds vägar äro outgrundliga”.