Röjar Ralf är en ganska snäll skurk i ett gammalt arkadspel men har efter 30 år tröttnat på att vara den som bara förstör. Han vill ha mening med livet, respekt och ja… han vill kort sagt bli hjälte, men utsikterna att så ska ske i det egna spelet är minimala varför han en natt (då spelhallens alla figurer tar paus och lever egna liv) ger sig ut på en tripp till intilliggande spel, vilket sätter hela den digitala närmiljön i gungning.

Som tidig adaptör till Mario och Nintendos värld kittlade onekligen affischen som utlovade ett äventyr med de klassiska elakingarna Bowser och Dr Eggman, så man kan lugnt säga att ”Röjar Ralf” hade öppet mål.

En digital, uppdaterad version av den gamla sagan som svarar på frågan ”Vad gör leksakerna när barnet sover?” borde dessutom kunna hysa terabytiska möjligheter till fryntlig igenkänning och matrislös fantasi. Och självklart är det stiligt och finpixlat  men manusförfattarna har, som ofta i genren, sannolikt bara fått en nanodel av den väl tilltagna budgeten.

Ramintrigen om Röjar Ralfs existentiella kris och äventyr är pliktskyldigt hopknåpad och framförd; ett hopkok på gamla kända sedelärande barnboksentenser tryfferas med en påklistrad sidostory med hotande virus.

Jo, det haglar referenser, och ja, en del är fyndiga, men de flesta går över huvudet på de småttingar i publiken som till äventyrs sitter nöjda med den högljudda framåtrörelsen.

Uppdraget från ägarna tycks ha varit att mätta pixlarna med så mycket produktplaceringar och spelreklam som bara är möjligt utan att filmen enligt marknadsföringslagen ska ses som en annons.

Dr Eggman och Bowser då? Jo, de är med – men bara i uppskattningsvis två av de alldeles för många (108) minuter som detta nasande pågår.