Den romantiska komedin ”Kärlek deluxe” inleds med ett citat av författaren Elbert Hubbard som säger att det bästa sättet att slippa kritik är att inte göra någonting, inte sticka ut.

Efter en sådan start väntar man sig en film som vill och vågar utmana. Icke. Istället tar filmmakarna rejält spjärn mot gamla gistna schabloner och attackerar vidöppna dörrar med full frenesi.

Det handlar om Selma, en ytlig och framgångsrik chic-lit-författare som dock inte nöjer sig med att få folkets gunst, och deras pengar, hon vill accepteras av finkulturen också. Vilket ju inte är helt lätt, och om man ska tro manus beror det inte på att Selmas alster är byggda på slitna schabloner utan för att den onda kultureliten har bestämt att det ska vara så.

Den prisade och förnäma kulturtanten Britta (en som vanligt briljant Lotta Tejle) får nys om Selmas strävan och ingår därför ett Pygmalion-vad med sin man om att hon på kort tid ska lyckas förvandla den i hennes ögon spåniga tjejen till upphöjd finförfattare.

Längre fram i filmen framgår det att Britta skriver lättviktig deckare under pseudonym – för det vet ju alla, att de som säger sig gå igång på Sartre eller Schubert bara ljuger. Innerst inne är vi alla chipstuggande Paradise Hotel-diggare som ogillar ord med fler än två stavelser, men det är bara ”verklighetens folk” som vågar stå för det.

Anna Platt (manus) och Kicki Kjellin (regi) jobbar alltså även de med tydliga mallar och klara klichéer. Karaktärer och intrigvändningar är tryggt förutsägbara, och den romantiska konflikten spelas för säkerhets skull upp två gånger.

Selma blir nämligen kär i en sorglös rockhunk i läderpaj (Martin Stenmarck) som serverar falukorv i husvagn men väljer, för sin nya karriärs skull, den intellektuelle och neurotiske baskerbäraren Nils (allergisk är han också, tönten).  Nils dumpas såklart mot slutet, men inte innan han hinner erkänna att även han älskar chic-lit...

Efter denna uppkastning ska sägas att ”Kärlek deluxe” inte alls är utan begåvade sekvenser, det finns till och med en del smarta stunder och några tendenser till att verkligen vilja vrida på begreppen, men de är tyvärr få, och har ingen chans att hävda sig mot den publikflirtande populism som tynger ner filmen.

Är manus månne spökskrivet av Bert Karlsson?

Visst, den förstoppade kulturadeln förtjänar lite prygel ibland, men om man nu i dessa post-post-modernistiska ska ge sig på ett så slitet och gistet ämne som fin- kontra fulkultur krävs större finess, som exempelvis i Agnes Jaouis underbara ”I andras ögon”, eller så bör man ta i ordentligt och karikera ännu mer. Detta är tyvärr bara ett anti-intellektuellt mellanting som går i hård konflikt med det inledande citatets pretentioner