En strikt men ytterst kompentent domare faller för grupptrycket och tar sig en rejäl blecka på juristernas nyårsfest, och raglar därefter ut på stan där hon har tillfälligt sex i en gränd med en främmande karl, som visar sig vara en notorisk inbrottstjuv.

Dagen efter har hon inget som helst minne av vad som skett men sex (!) månader senare får den drygt 40-åriga juristen veta att hon är gravid, vilket rubbar hennes cirklar rejält.

Den som vill försöka dras in i den här lågpannade komedin måste svälja en hel del osannolikheter, manusmässiga dumheter och ett smekande av gamla gistna myter. Dels den om frigida karriärkvinnan som innerst inne längtar efter att bli mamma, dels den politiska som säger att de sociala hierarkierna bara är en schimär.

Den franske ekonomen Thomas Piketty har med sina omtalade ekonomiska teorier och ekvationer konstaterat att klassklyftorna i det franska, och globala, samhället ökar konstant. I det sammanhanget kan man kanske se de senare årens franska kioskvältare som en slags besvärjelse mot den bistra verkligheten. Fransmännen verkar älska den systembevarande sagan där romantik och vänskap sträcker sig över klassgränserna och där alla kan lära av varandra.

2011 kom den anti-intellektuella kioskvältare ”En oväntad vänskap”, vilken även gemene svensk förväxlade med god underhållning. Där fick vi se en rullstolsbunden överklassare bli kompis med sin svarte assistent, i ”Potiche” (2011) har en fin dam ihop det med fackföreningsledaren och här är det alltså den uppnästa akademikern som delar kroppsvätskor med en guttural man från socialgrupp -1.

Och hon gör det i ett filmiskt sammanhang som sliter på mina nerver med sin hysteriska framtoning. Hela ensemblen attackerar med ett aggressivt överspel som får en clownakt på cirkus att verka subtil. Visst, regissören siktar medvetet på en absurd förhöjning av verkligheten men resultatet är likväl tröttsamt påfrestande.

Vi tvingas genomlida alltför många, långa scener som repeterar samma tokhumor till dödagar, vilket får det faktum att filmen vann ett Cesar-pris (fransk Guldbagge) för bästa manus att te sig lätt absurt.

Men det är ju så... om en fransk komedi saluförs som ”publiksuccé på hemmaplan” är det dags att börja ana oråd, faran är nämligen överhängande att det rör sig om en film som talar till dig som vore du ett mindre begåvat barn.

”Kärlek och brott” är inget undantag.