Uppe på Vallmokullen är en japansk animerad film producerad av den berömda filmstudion Studio Ghibli, startad av den store animatören och regissören Hayao Miyazaki.
Hans mest kända filmer i väst (”Det levande slottet”, ”Spirited Away”, ”Min granne Totoro”, med flera) med ofta magiska, övernaturliga och mytologiska inslag och ett hänförande rikt och förföriskt bildspråk, har blivit klassiker inom animerad film. Regissör den här gången är inte han, utan sonen, Goro Miyazaki som gör sin första film efter regidebuten, ”Legender från Övärlden” (2006), baserad på Ursula Le Guins berättelser om Övärlden.
Den floppade rejäl hos kritikerna. Nu kommer alltså andra försöket från Miyazaki, den yngre. Och Uppe på Vallmokullen har redan gjort publiksuccé i Japan. Inget spår av magi eller myter finns med här, handlingen utspelar sig i en realistisk miljö i Yokohama 1963. Gymnasieflickan Umi, får ta mycket ansvar i hemmet, befolkat av excentriska personligheter ochsyskon. Hennes arbetande mor är bortrest och fadern dog till sjöss i Koreakriget.
Varje morgon hissar Umi signalflaggor utanför huset på Vallmokullen, till påminnelse av sin far, en uppmaning till förbipasserande båtar om att återvända säkert i hamn. En elev på skolan blir inspirerad av signalflaggorna och publicerar en anonym dikt i skoltidingen. Så får Umi kontakt med skolans våghalsige tidningsredaktör Shun.
Hon blir engagerad i kampen att bevara en gammal villa som fungerar som klubblokal för skolans tidning och föreningar, ett hus som skolledningen vill riva och ersätta med nytt.
Tycke mellan de unga två och en speciell kontakt uppstår. Men ett oöverkomligt hinder för kärleken uppdagas. Det visar sig att de kan vara syskon. En berättelse om känslomässigt mod och hjärtesorg sammanvävs med den om kampen för att bevara en gammal kåk.
En resa till Tokyo vill till för att ungdomarna ska övertyga den högsta skolchefen om hållningen att det gamla, historien, också har sin plats och behöver bearbetas, i ett land där minnen och alla spår av krig och elände håller på rivas ut inför de olympiska spelen i Tokyo 1964.
Vackert animerade miljöer: av Yokohamas bostadsområden, hamnen, det gamla överbelamrade fallfärdiga huset och resan till Tokyo; där uppbrottsstämningen är förförisk; en 60-talskollision mellan ruckel till traditionstyngda värden och tankemässig och praktisk renoveringshets, gör filmen absolut sevärd.
Studio Ghiblis animationer är tidvis en fröjd i nostalgi. Berättelsen skär också lite i hjärtat, visst, men det blir tillrättalagt och lamt till sist, mer borde ha hänt och det som hände borde ha betytt mer, är känslan, när filmen är slut. Som tur är handlar avslutningens applåder om bevarandet av det gamla föreningshuset, kärlekshistorien förblir ömsint outtalad. Det är fint.