”Kikis expressbud”, som bygger på Eiko Kadonos böcker om en ung flygande häxa, spelades in redan 1989 av animegiganten Hayao Miyazaki. Det resulterade i en av Studio Ghiblis mest omtyckta verk, som i sin tur får sägas ha överskuggat Kadonos förlagor med råge.

Behövs en ny ”Kikis expressbud”? Tja, i (det nu långa) eftersvallet av Harry Potter-succéerna och den fantasytrend som aldrig tycks sina, kan väl en familjefilm om en tonårshäxa knappast vara fel? Så tänkte kanske skräckregissören Takashi Shimizu, skaparen av ”Ju-on”-franchisen (i väst främst känd som ”The Grudge”), när han tog sig an en ny tappning av Kadonos häxhjältinna.

Dessvärre talar varken inledningens redovisande berättarröst, eller CGI-animeringarna (katten Jiji, Kikis trogne följeslagare, förtjänar sannerligen ett bättre öde) för Shimizus drama.

”Kikis expressbud” etablerar sig dock ganska snabbt som mer bångstyrig och mörkare än sin föregångare. Och Shimizus ansats att frigöra sig från den tidigare filmen är helt rätt väg att gå. En efterapning av något som redan gjorts bra, känns ju föga nödvändig.

Paradoxalt nog har ”Kikis expressbud” anno 2015 ändå problem med att helt kringgå Miyazakis version. Här finns till exempel retrokomponenterna från 1989 års anime, men utan egentlig funktion. Här görs också ett rätt trött försök att återskapa Miyazakis Sverige-inspirerade kuststad – där Kiki bosätter sig under ett år – men utan några detaljer som får den att leva upp.

Att undvika jämförelser med Miyazakis version blir alltså, trots Shimizus uppenbara ambition att gå sin egen väg, svårt. Och när man väl hamnat där, går det tyvärr inte att bortse från det faktum att det här inte är lika lyckat.

Kikis ettårsutflykt till en plats långt borta från föräldrarna har som syfte att hjälpa henne att ta ett livsavgörande beslut. Vill hon bli häxa för all framtid, eller vill hon hellre leva som människa? Till en början verkar hon säker på det förra, men Shimizu introducerar ett smörgåsbord av dramatiska förvecklingar som problematiserar hennes beslut.

Fördomar, vidskepelse och egenintressen ställer sig så i vägen för Kikis hopp om en idyllisk häxtillvaro. Men precis när det börjar bli riktigt intressant distraherar Shimizu oss med sidohistorier om en sångstjärna som tappat rösten och en sjuk flodhästunge som måste räddas. På så vis dras fokus från berättelsens kärna: den 13-åriga häxans sökande efter sin identitet.

Att Kiki här framställs som en emo-rebellisk tonåring är förvisso lite skoj, men det känns bara befriande ett tag. Man väntar på att den debuterande skådespelerskan Fuko Koshiba ska övertyga publiken om att hennes Kiki faktiskt är en sympatisk häxhjältinna, men det lyckas hon tyvärr aldrig riktigt med – och därmed blir det ännu svårare att investera några känslor i filmen.