Sagan om den unge Arthur som lyckas dra svärdet ur stenen och därmed visar att han är Englands rättmätige kung, lär ha mer än tusen år på nacken och har berättats, nedskrivits, spelats och filmats lika många gånger.

Och även om ingen så vitt jag vet har utropat 2017 som det stora Arthur-året, har det kommit tre stycken filmiska bearbetningar bara detta år. En av dem förlade sagan till nutid. En annan fokuserar på Arthurs son (den gick för övrigt bara upp i Storbritannien – och Kuwait...) och så denna storsatsning med global premiär, en budget i miljardklassen och ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels”-regissören Guy Ritchie vid rodret.

Dessutom levererad i aktivt 3D-format – ni vet, den där sorten som kräver tunga, batteridrivna 3D-brillor som lämnar ett trycksår vid näsroten.

Den nyvunna populariteten är nog inte ett tecken på originalsagans bäraktighet utan snarare en effekt av att ”Game of Thrones” och innan dess ”Sagan om Ringen/Hobbit”-franchisen har krattat banan för ytterligare magiska fantasybataljer.

Och mycket trollerier blir det. Just när jag inledningsvis undrade om den urbana filmaren Guy Ritchie skulle gå den magiska eller mer ”realistiska” vägen med sin tolkning, dök det upp cirka 25 meter höga elefanter, styrda av en man som kan kasta eld med sina ondskefullt lysande ögon…

I några sekvenser, där den unge Arthur (likt Jesus, Luke Skywalker och alla andra kioskvältarhjältar) ännu inte vet att han är den utvalde, känner vi igen Ritchies ettriga street wise-berättande. Där lever filmen upp lite, ger oss några korta spjuveraktiga Errol Flynn-ögonblick, men till största del sitter vi och betraktar hur det åldrade eposet hjälplöst tumlar runt i en flodvåg av CGI-effekter.

Vissa förväntningar hade jag ändå, som gammalt riddar-fan. Besvikelsen är stor. 1981 års version, ”Excalibur”, i regi av John Boorman, är fortfarande en favorit. Med sin mix av sex, våld, heavy metal-estetik och mysticism satt den som en smäck på min dåvarande tonåriga filmpersona.

Guy Ritchies variant är gjord för att kvala in i den amerikanska PG-13-certifieringen (jfr 11-årsgräns), vilket betyder noll passion, mycket våld men märkligt lite blod. Och i förlängningen en infantil film vars enda passion är att sälja så många biljetter som möjligt.

Svenskintresse finns, eftersom Mikael Persbrandt dyker upp som imposant men hunsad vikingahövding. Han är med i tre scener och får alla gångerna pisk av hjälten, mentalt eller fysiskt. Mot slutet tvingas vår rikstuffing ner på knä inför Arthur – detta i en otymplig och ologisk scen som om jag hade varit prepubertal hade fått mig att yla ”Cringe!”

Senare ser vi en jätteorm, och då menar jag JÄTTEORM som gör processen kort med skurkarna. Vilket väcker frågan varför man håller på och larmar och gör sig till i två timmar när den goda trollkarlen kunde ha skickat in den där ormen redan i början – och på så sätt löst fallet på cirka en minut. Det hade i och för sig blivit en mycket kort film, som inte fått global spridning eller dragit in några stora pengar.

Men vi hade i alla fall sluppit få ont i näsroten.