Den finns en subkultur av män som – när de nått en viss ålder – slutar respektera omgivningens känslighet för andras kroppar, och därför känner sig fria att hosta, rossla och snörvla hur högt och blött som helst i det offentliga rummet. ”Hundraettåringen” är den filmiska motsvarigheten till dessa herrar. En komedi utan skämt som på något sätt ändå existerar utan att be om ursäkt för sig.

Naturligtvis är det tack vare föregångarens dundersuccé som denna uppföljare producerats. Full transparens: Jag har inte sett originalet och efter vad jag varit med om kommer jag aldrig att se första filmen baserad på Jonas Jonassons bokförlaga.

”Hundraettåringen” fortsätter med det historierevisionistiska ”Forrest Gump”-greppet där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) stöter ihop med kända figurer och påverkar historiska händelser på otippade sätt. Nu kretsar allt kring jakten på ett recept till sovjetisk ”folksoda” som Allan först införskaffat under sin tid som dubbelagent under kalla kriget, men som sen dess hamnat på villovägar.

Läskeblasken var tydligen Sovjets försök att konkurrera med amerikansk populärkultur. Enligt Karlssons kompis Julius (vars komiska bidrag är att säga ”Go gubbe” på göteborska) kan kommunistläsken bli värd multum idag. Om det inte vore för att ingen dricker läsk längre kanske....

Jag orkar inte skriva mer om handlingen, men ställ dig bara ett par enkla frågor innan du betalar för den här filmen:

Klappar du dig på knäna av upphetsning om Robert Gustafsson pratar om sprit? Sätter du kaffet i halsen om en apa sträcker ut tungan? Kissar du på dig av glädje när svenskar som inte kan prata engelska istället säger det svenska ordet utan kontext, som i ”You know it's squeezeday, klämdag” – då är detta en flabbfest med ditt namn på inbjudan.