Det var lite av en chock att höra att jag sjungit fel i alla dessa år. Det finns alltså fem verser i sången ”Trollkarlen från Indialand”, inte fyra.

Läge att uppdatera nattningsritualen.

Det är på den nivån engagemanget ligger i denna filmatisering av några av Lennart Hellsings mest kända figurer: Igenkänning, överraskning – och en stilla förundran över att de faktiskt går att ge rättvist liv åt den sinnrika författarens snirklande fantasier.

Hellsings tungvrickande och sinnesvidgande texter och tankar, ackompanjerade av Poul Ströyers naivistiska teckningar, har ju satt glada munnar på generationer av svenskar, så det är klart att förväntningarna var höga och utsikterna att blidka alla var små.

Här får de gamla ramsornas regenter nytt liv: Kejsaren av Kina, Herr Gurka och hans bror, Gabriel Gräslök, Peter Palsternacka och alla de andra. Roligast är alltid energiska Shima Niavarani som med sin mycket korta duktid lyckas ge en psykologisk profil åt sin lättstötta Selma Selleri.

En digitalt animerad variant hade sannolikt legat närmare originalet, rent estetiskt, men regissör Elisabet Gustafsson med anhang har gått den analoga vägen; med reella scenbyggen och old school- trick istället för att helt luta sig mot datorn.

Vilket ju idag i det närmaste är att betrakta som en rebellgärning.

Resultatet är charmigt otidsenligt och ger först en fläkt av ett 70-talistiskt barnprogram där skådespeleriet med sina stora stumfilmsgester och de färggranna upptågen snarare lägger fokus på glädje och sång än spänning och fyrverkeri.

Men ”Krakel Spektakel” växer under sina 75 minuter succesivt i mentalt omfång, till att bli en slags lågbudgetkusin till Alice i Underlandet. Huvudpersonen Annabell Olssons möte med staden Annorlunda, de skruvade kulisserna, de halvgalna figurerna och de helgalna nonsenstexterna ger en sammantagen känslan av en godartad hallucinogentripp för småttingar.

Och för all del även medföljande vuxna.

Intrigen är egentligen av porrfilms-art, alltså bara en förevändning för att ta sig från akt till akt, men alla stoppen på vägen mot det vänliga slutet är opretentiöst underhållande.

Och grundpremissen är ju trots allt riktigt kittlande: Att kanske äntligen få veta vad som hände med trollkarlen som drack upp sig själv.