Trots att Victor Hugos ”Les Misérables”filmatiserats fler gånger än jag orkar kolla upp har jag aldrig sett en enda.Mina referenser till musikalen från Frankrikes tidiga 1800-tal är Susan Boylesmegavirala framförande av ”I dreamed a dream” från ”Britain’s got talent”, denmest populära musikalen på Manhattan i ”American psycho” och Seinfeld-avsnittet”The Jacket” där George Costanza får ”master of the house” på hjärnan, varpåJerry påstår att tonen A på liknande sätt drev kompositören Schumann tillvansinne.

Jag har helt enkelt ingenting att jämföra 2012års ”Les Mis” med. Men den lever åtminstone upp till sin titel. Musikalenshuvudpersoner lever i en nästan ständig miserabel misär. Hugh Jackman spelarslaven Jean Valjean som efter stånk och förnedring till slut lyckas fly sinfångenskap och slavdrivaren Javert (Russell Crowe).

Några år framåt har Jeanlyckats bli borgmästare i en fransk stad och stöter då in i Javert igen, som nusadlat om till polis. Han lyckas undvika denna, och adopterar i samma vevaColette, vars mor Fantine (Anne Hathaway) tvingats prostituera sig.

Ytterligare några år senare börjarjulirevolutionen bubbla i Frankrike. I Paris stöter så Jean in i den långsyntesnuten Javert igen. Det leder tillytterligare problem och man kan ju undra varför inte Jean helt enkelt flyttarfrån Frankrike med tanke på hur litet det verkar vara.

”Les Mis” är inte som många andra musikaler, där detändå bjuds på en eller ett par replikskiften innan alla brister ut i sång. Här”sjungpratar” filmens karaktärer och jag uppskattar att de är konsekventa. Det är tyvärr också det bästa med filmen.

En klassisk berättarregel är ”show, don’ttell” – Les Misérables är väldigt mycket tell – med sång! Anne Hathaway gör ioch för sig en fullkomligt magisk ”I dreamed a dream” som jag hoppas skabegrava minnet av nämnda Susan Boyle för alltid.  Två timmar och 46 minuterdär folk sjunger om allt utan vad de ätit till frukost kan bli lätt påfrestandenär allt dessutom spelas upp i kulissartade miljöer.