Kärleken är märklig, säger titeln. Men enligt filmen är den högst omärklig. Snarare ganska självklar, självgående och på det hela taget allmänt trevlig.

John Lithgow och Alfred Molina spelar ett strävsamt gammalt par som varit ihop i 39 år. Ben (Lithgow) är gallerist och George (Molina) musiklärare.

De bor i en fantastisk lägenhet och har fina, pålitliga vänner. Det har kanske inte alltid varit lätt (otrohet och fördomar har förekommit) men de verkar kära och omtänksamma mot varandra och filmen börjar med att de gifter sig i stillhet i underbar New York-prakt.

Därefter händer ingenting. De tvingas sära på sig ett tag eftersom de måste byta lägenhet då George förlorar jobbet. Trist. Och det är ju som bekant inte lätt att få en lägenhet i New York heller men till slut lyckas även det. Så kan det gå. Livet går vidare. Inte mer med det.

”Love is Strange” har hyllats på sina håll för sin underdrivna, realistiska bild av en mogen relation. För all del, det är befriande att se den typen av kärlek på film, den sortens ömhet som kommer sig av själadjup vänskap snarare än vild passion, och som inte talar så våldsamt och högljutt utan snarare lågmält.

Visst.

Men utan friktion eller konflikt i berättelsen blir strävsamheten mer tråkig än romantisk. Kalla mig kallhjärtad men detta berör inte, trots att det finns komponenter som borde göra det.

Att George får sparken från jobbet för till exempel. Att paret tvingas flytta från sin vackra, inbodda och mysiga New York-lya. Ja, sånt är naturligtvis jobbigt men var är känslorna? Var finns rädslan och uppgivenheten?

Alltså, hur reagerar relationen på att man som nygift måste skiljas åt? Vad gör det med en vuxen person att tvingas sova på vänners soffor? Filmen visar egentligen bara att det händer, och det är en påfrestande tid för alla inblandade (inte minst vännerna vars soffor huvudpersonerna får gästsova på), men inte konsekvenserna av detta. Om det nu finns några. Jag hade önskat mer riv, mindre mys.

Och det hela slutar med en enkel symbolik i form av parets yngsta släkting som gråter över förändringar som skett men när han är klargråten tar skateboarden i hand och ger sig ut på gatorna i den levande staden igen.

Livet går vidare och kärleken kommer och går. Det är inte märkligt alls, utan omärkligt.

”Love is Strange” har inte mycket mer att tillägga om saken.