En lång väg är det sannerligen. Filmen börjar i Johannesburg på 40-talet där den unge Mandela går med i ANC och några år senare startar en juristbyrå som ger billig rådgivning åt fattiga svarta. Därifrån tar vi oss på knappt två och en halv timme till april 1994 och det historiska valet där Mandela valdes till Sydafrikas president. 

Av de 50 åren satt Mandela inlåst mer än hälften.

Idris Elba, bland annat känd som knarkkungen Stringer Bell i ”The Wire”, gör en egensinnig och imponerande tolkning av Mandela. Han ger ansikte och kropp åt hans förvandling från idealisten – som tror att utbildning, rak rygg och professionalitet ska få de vita domarna och juristkollegorna att sluta kalla honom boy och kaffer – till pragmatikern som inser att det vita övervåldet inte kan bemötas med annat än våld. Och sedan, under fängelsetiden, tillbaka igen till den stoiske frihetshjälten som genom att vända andra kinden till satte stopp för en av 1900-talets mest avskyvärda regimer.

Så nog är det lite förvånande att Elbas insats blev utan Oscarsnominering förra veckan.

Men filmen om Mandela lider, som många biopic-filmer, av sin förutsägbarhet. En historia vi redan känner till – särskilt nu när den just rekapitulerats i världens alla medier efter hans bortgång i december – ska berättas. Och det är en svår uppgift att göra Mandelas 600-sidiga och kronologiska självbiografi rättvisa i långfilmsformat. 

Vi får se de fruktansvärda övergreppen de vita poliserna begår i the townships (de svartas bostadsområden) med massakern i Sharpville 1960 som kulmen. Och det vrider sig i magen, men inte för att det händer just nu på duken, utan för att de ägde rum på riktigt där och då. Händelserna redovisas snarare än att gestaltas och det skapar ett avstånd mellan publik och film. 

Ibland kommer vi dock nära. Som när den unge Mandela i domstol visar prov på både mod och humor när han försvarar en ung svart kvinna, ett hembiträde, som anklagats för stöld av en vit kvinnas underkläder. Där bjuder Chadwick in till något som inte är obligatoriskt i historien om Mandela, men det är för få sådana personliga scener för att filmen ska lyfta sig över det förväntade. 

Undantaget är skildringen av Nelson och Winnie Mandelas öde. Här kommer filmen åt någonting som man som utomstående inte kan ha mer än ett hum om. Naomie Harris som spelar den senare gör för övrigt också ett strålande förvandlingsarbete i sin roll från den änglalika hustrun till stenhård frihetskämpe.

På ett övergripande plan kan man förstå att deras äktenskap sprack för att han satt fängslad mellan 1962 och 1990. Men Chadwick når längre, han lyckas visa hur avståndet mellan dem sakteliga äter upp deras kärlek. Hur de vann över det rasistiska systemet, men förlorade varandra.

När Winnie kommer på det första besöket till Robben Island, och plötsligt sitter bakom glasrutan och sen försvinner lika snabbt som i en blinkning när fönsterluckan smälls igen, blir det personliga priset för deras uppoffringar något sånär gripbart. 

Det gör ”Mandela – Vägen till frihet” mer än sevärd.