Det är ändå en hisnande tanke, med ett Paris utan Louvren, Triumfbågen och Eiffeltornet. Enligt ”Mannen som räddade Paris” var vi bara en tiondels sekund från en sådan verklighet.

Den gamle tyske filmräven Volker Schlöndorff, på 70-talet het som nygräddad strudel, med titlar som ”Blecktrumman” och ”Katharina Blums förlorade heder” (gjord tillsammans med frun Margarethe von Trotta) föddes vid andra världskrigets utbrott och har åtskilliga gånger återkommit till detta nationella och internationella trauma.

Och han bearbetar fortfarande sitt Vaterlands övergrepp.

Den här gången genom att ge oss ett sannolikt lågbudgeterat kammardrama om en ödesdiger natt i Paris, sommaren 1944.

De allierade rycker fram mot staden och ockupantmakten drar sig tillbaka, kriget är förlorat men eftersom Hitler var en långsint man vill han att staden ska jämnas med marken. Broar och kända byggnader apteras och nu väntar man bara på den exekverande ordern från högste hönset på plats, General von Choltitz.

In träder den svenske konsuln Raoul Nordling.

Vem? undrar ni, sannolikt. Precis som jag, före filmen.

Det officiella Sverige brukar ju inte vara sent att ära de svenskar som utmärkte sig (positivt) under andra världskriget men just den här mannen har hamnat i hyllningsskugga bakom den andre Raoul. I Frankrike är Nordling adlad, har fått gator och torg uppkallade efter sig – och här hemma är hans wikipedia-sida klart kortare än Sean Banans.

I ”Brinner Paris?” från 1966 spelades han för övrigt av Orson Welles.

Nå. Nordling kämpar under några vargtimmar med att försöka övertyga generalen om det meningslösa i att följa Führerns vilja, och alla ni som sett ett vykort från Ljusets stad vet ju att han lyckades.

Filmmakarna, som hämtat sitt stoff från en pjäs, gör mot slutet ett litet pliktskyldigt försök att skapa lite ”tänk om”-spänning men den lätta finten går vi inte på. Här är det inte målet, utan vägen som ska fånga vårt intresse.

Och det gör den. De två franska skådespelarna som gör tysken och svensken levererar fint en stiligt skriven och böljande diskussion om moral, konsekvens och om det vettiga att följa order till varje pris.

Inte minst om fanatiska människors förakt för det mänskliga lidandet.

Den begränsade scenen, i rum och tid, ger förvisso en känsla av att se på teater men teatralt blir det aldrig. Dessutom är ju det som dryftas tyvärr ständigt aktuellt. Samtiden lider ju inte direkt brist på fanatiska rörelser som vill skulptera verkligheten efter sina förvridna sinnen.