I ”Maps to the Stars” lägger veteranen och kanadicken David Cronenberg Hollywood på terapisoffan. Eller kanske snarare operationsbordet. Han är inte ute efter att bota, mildra eller analysera. Här ska bara en cancer blottas, läggas i dager för oss att skåda och förfäras över. Men också underhållas av.

Berättelsens nav är den unga Agatha som säger sig komma direkt nedstigen från Jupiter (hon spelas av den förvisso lätt alienlika Mia Wasikowska) för ett besök bland stjärnorna i Beverly Hills. Hennes ankomst sätter igång en stadigt accelererande räcka händelser som kulminerar i brutala familjeuppgörelser – vi får bland annat se hur någon mosar en nära släktings huvud med en Oscar-stayett.

Inte speciellt subtil alltså. Men utan tvekan slagkraftigt.

Ja, hur kan det bli annat när favoriter som Julianne Moore och John Cusack får spinna loss i ett manus pepprat av vassa repliker, osund nepotism, new age-mumbo jumbo och perverterade barnstjärnor.

Regissörens faiblesse för gore har gett honom många namn, bland annat Depraverade Dave och Baron of Blood, men han serverar inte blodig gegga för sakens skull, snarare kan man se honom som en sant psykosomatisk filmmakare, som jobbar efter devisen ”en deformerad själ ger en deformerad kropp”, och vice versa. ”Rabid”, ”Videodrome” och ”Dead ringers” är psykiatriska verk som aldrig kommer att lämna mitt sinne.

På ålderns höst har han dragit ner på inälvor, i förrförra filmen Freud vs Jung-dramat ”A Dangerous Method” framstod han plötsligt som helt rumsren, vilket ju var intressant, men lite trist. Här låter han fantasin ta ut svängarna igen. ”Maps to the Stars” är visserligen bildmässigt rätt timid och hårt hållen men de hjärnor som ligger under kniven är kittlande förvridna.

Cronenberg brukar inte vilja sätta sin fot i Hollywood men nu har han alltså gjort ett undantag för att filma Hollywood-bon Bruce Wagners 20 år gamla manus. Duon är som bekant inte ensamma om att vilja dissekera drömstaden. Många andra har rotat runt i samma ansamling av extrem egocentricitet och patologisk framgångsmyt.

Men här finns ju också en i det närmaste outtömlg källa till såväl samhällskritik som grotesk beteendevetenskap, samt en småsmaskig skvallerpotential – det ger ju en udda metakänsla att se stora celebriteter spela stora störda celebriteter.

Det vore synd att säga att Cronenberg lyckas sätta någon ny diagnos, men det är alltid kul att ta del av hans patenterade chockterapi.