Det är sista veckorna på sommarlovet och Mary har fruktansvärt tråkigt. Hon är utlokaliserad på landsbygden hos en äldre släktning medans mor och far jobbar, utan någon att leka med.  Till och med husets hund är gammal och slö, TV:n trasig och när Mary tar initiativ att hjälpa till i hushållet så går allt bara fel. Hon är nämligen inte bra på någonting, bara klumpig och  dessutom står hennes hår åt alla håll och är hopplöst rött.

En extra trist dag följer hon efter en katt in i skogen, hittar en gammal sopkvast och en ovanlig blomma, och vips! så är det inte tråkigt längre. Då bär det nämligen av till häxornas land och magiskolan ovan molnen.

Bygger på barnbok

Mary och häxans blomma bygger på författaren Mary Stewarts klassiska barnbok The Little Broomstick från 1971. Historien har alla de ingredienser som behövs för att göra en lyckad animé: vidsträckta landskap, barn som skramlar omkring lite som de vill, fantasifulla varelser, hjältedåd och mod.

Det är Studio Ponocs första film, och den har gjort succé i Japan. Hiromasa Yonebayashi står för regi, han var tidigare huvudanimatör på studio Ghibli och regisserade Arrietty och lånarna. Yonebayashi lämnade Ghibli när animé-gudfadern Miyazaki pensionerade sig och studion gick över till datoranimation.

Man kan varken klaga på animationerna eller idérikedomen i Mary och häxans blomma. Magivärlden är en våt dröm för alla som gillar knäppa uppfinningar, fantasifulla byggnader och allmän uppochnedvändhet. Det är så maxat i tempo, färg och form att man blir andfådd.

”Less is more”

Ibland stämmer det faktiskt att less is more. För att action ska komma till sin rätt behövs stillhet. För att magiska knäppheter ska kännas just magiska behövs realism och vardag. Mary och häxans blomma kostar bara på sig ett kort intro av långsamhet och rollteckning, för att sedan gasa upp och ligga konstant på högsta växeln.

Visst har Mary en tydlig personlighet, och det är uppfriskande att hon är kolerisk och opräktig, långt ifrån sin ordentliga ”häxsyster” från Kikis Expressbud. Men karaktärsbygget sträcker sig tyvärr bara till att teckna hennes konturer, hon får aldrig något egentligt innehåll. Det verkar onekligen som att manusarbetet fått stryka på foten då filmskaparna lagt all tid på att överträffa sig själva med roliga detaljer.

Jag undrar också varför tecknade barn måste flåsa och flämta så mycket? De svenska rösterna är ofta ansträngda, skratten mekaniskt stela och dialogen tjatig. Dessutom ligger otaliga visuella stölder från en hel radda Ghibli-filmer i dagen (såsom Totoro, Ponyo, Spirited Away och Kikis Expressbud).

Ändå är Mary och häxans blomma underhållande, för det är roligt med den överdådiga prilligheten, på samma sätt som det är gott att hetsäta mycket färgglatt godis. Även om man mår lite illa efteråt och funderar över meningen med det hela, så var det himla kul i stunden.