Det märks att Justin Lin från den hjärndöda biljaktsserien ”Fast and the Furious” tagit över ”Star Trek”-pinnen från JJ Abrams (som graderat till Star Wars). I en IMAX-biograf känns de hisnande rymdstriderna som att sugas genom i en jetmotor. I övrigt känner jag inte så mycket alls.

Jag kan snarare relatera till Kapten Kirk som blivit trött av alla rymdäventyr och deppar i sin skeppslogg över meningen att bringa fred till andra galaxer när universum ändå är oändligt.

Som svar på Kirks existentiella livskris kommer ett hot mot deras fredliga federation, i form av den superonde utomjordingen Krall (Idris Elba, fast han är oigenkännlig innan de sista 10 minuterna).

En falsk nödsignal skickar Enterprise i en fälla och besättningen strandas på en planet där Krall byggt sin bas. Kirk, Spock, Bones, Scotty och deras nya bekantskap Jaydah – en utomjording som liknar en intergalaktisk ravedrottning och kan spöa folk med sin stav – försöker samla ihop besättningen och hindra Krall från att stjäla någon typ av magisk sten (det är alltid en magisk sten).

Det är en halvhjärtad konflikt i segt tempo men som funkar tack vare de massiva sammandrabbningarna av laser och mördarbin i yttre rymden. Tyvärr har mycket av de genuint intressanta vetenskapliga frågorna som brukar prägla Star Trek ersatts av tekniskt mumbo-jumbo och en banal sensmoral om att ”hålla ihop” är bättre än att vara ensam.