Gänget bakom ’’Micke & Veronica’’ rasade nyligen över att biografkedjan SF kräver att de svenska filmer som visas på deras biografer ska vara textade, för de hörselskadade och dövas fromma.

Filmmakarna menade att det skulle innebära döden för svensk komedi (och, överraskande nog, även att de med nedsatt hörsel hade det bra nog som det är...).

Och visst, humor bygger på tajming och det är klart att det inte är kul att poängen avslöjas på textremsan innan den kommit ur skådespelarens mun, men eftersom merparten av den svenska, breda filmunderhållningen ändå är förutsägbar som en glögg i december kan man med fog påstå att det är ett problem av principiell karaktär.

Speciellt ironiskt är det, att det är just ’’Micke & Veronicas’’ skapare som väljer att dra den här lansen. Här har merparten av poängerna nämligen en så lång och tydligt markerad startsträcka att när de väl uttalas är de sedan länge omsprungna av åskådarens tanke.

Nå. Titelpersonerna är två nyförälskade 40-åringar med barn från tidigare förhållanden. Han snickare, hon läkare – tillsammans utgör de ett omaka par som drar ner till västkusten där Veronica har hyrt ett sommarhus, som ligger obekvämt nära hennes jobbiga överklassföräldrar.

Premisserna är utlagda och det inte speciellt subtila spelet kan börja.

Slitna konflikter skissas mellan stad och landsbygd, det jordnära och det snobbiga, rikemansknösar och rediga arbetare. Sketchlika scener betas av på löpande band och i princip ingen möda läggs vid att ge rollfigurerna kött och blod.

Eller jo. Det visar sig att Micke har haft en knepig uppväxt med en svekfull och frånvarande pappa, vilket ger några scener som nog är menade att väcka publikens empati men som skorrar så falskt att det rister i själen. David Hellenius är bra på att leverera lustigheter som studsar på ytan men när han ska spela inifrån och ut tar det tvärstopp.

Det är inte hans fel, han är inte en skolad aktör; de ansvariga borde helt enkelt inte ha utsatt honom för denna nesa.

Det förhållandevis höga betyget räddas (knappt) av några fyndigt skruvade biroller och framförallt då av Suzanne Reuter och Claes Ljungmark som på ren rutin skakar liv i Veronicas föräldrar.

Jo, man kan göra sebar komedi även med väl använda schabloner och tunna rollkaraktärer, det har det här TV4-gänget (David Hellenius, Staffan Lindberg & co) visat förut. ’’Sommaren med Göran’’ och ’’En gång i Phuket’’ hade ändå en viss stuns, men den här gången verkar ambitionerna vara ovanligt lågt nedskruvade.

Tanken med ”Micke & Veronica” var sannolikt inte att berätta en god historia, utan att sälja en jäkla massa biobiljetter till ett Sverige i försvarslös julmatskoma. Det lär man nog göra också.

Nu även till de döva och hörselskadade.