Svenskpersiska Nahid Persson Sarvestanis bearbetning av skulden efter broderns död i ett iranskt fängelse för 30 år sedan innehåller en ohygglig historia – viktig att återge, bitvis smärtsam att ta del av, men den är förvånansvärt stompigt berättad. Den är just berättad. I ord. Många ord.

Filmmakarens röst ligger som en förpliktigande förmaning över hela upplevelsen, den styr oss snarare än ledsagar oss och den gör det dessutom i ett sammanhang som mest består av dokumenterande samtal och gamla arkivbilder.

Nå. Från början: Nahid Persson Sarvestani var som ung med i den frihetsrörelse som störtade den USA-stödda Shahen av Iran, men mitt i de radikalas segerrus tog islamisterna över makten, de kidnappade revolutionen och snart var folket ur askan i elden. Det var då som Nahids 17-årige lillebror Rostam togs till fånga, torterades och slutligen avrättades, och sedan dess har hon inte kunnat släppa tanken att det egentligen var henne som polisen var ute, att Rostam dog i hennes ställe.

Nahid Persson Sarvestani liv och bakgrund är ju hårt sammanflätat med alla hennes verk, från den hårt drabbande ”Prostitution bakom slöjan” till den mer publikvänliga men lika intressanta ”Min drottning och jag”. Hennes livsprojekt har målat upp ett mångfacetterat, ingående och framförallt personligt panorama över hennes gamla hemland Iran och dess brutala historia och samtid.

Det har varit spännande att få följa med på färden, och den är förhoppningsvis inte slut här, men den här gången verkar det som om hon kom för nära den egna smärtan, det här är nämligen mer självterapi än dramaturgiskt driven dramatik, den här gången lyckas hon bara bitvis göra det personliga universellt.

Filmmakaren breddar visserligen verket genom att söka upp ett antal kvinnor som likt brorsan lidit under vidrig tortyr i fängelset, och det är i deras berättelser som ”Min stulna revolution” blixtrar till (inget taffligt tilltal kan frånta deras utsagors slagkraft, därav det något generösa betyget), men det mentala fokuset ligger hela tiden på upphovskvinnans sorg, skuld och ågren – och den framförs som sagt med mer tydlighet än finess.