”Mitt liv med Liberace” klarar Russo-testet. Med råge.

Det börjar faktiskt med något av en fjollchock. Vi möter Liberace i hans Graceland-inspirerade hem, överbefolkat med välsvarvade skälmskt bligande män som svassar kring den paljettglittrande pianisten.

In kliver den äppelkindade och oförstörde Scott (en till synes air-brushad Matt Damon) och den degenererade idolen går igång på alla cylindrar.

Liberace var ett egocentriskt, infantilt svin med akuta krav på behovstillfredsställelse, en jättebebis som behandlade sina medmänniskor som förbrukningsvaror.

Rätt ofräsch var han också, de där sista decennierna, men kunde ändå byta älskare med samma frekvens som han lyfte ansiktet. Kort sagt ingen som man skulle vilja bli ihop med.

Men det vill Matt Damons unge gay-next-door Scott Thorson. Just hans del av attraktionen är svår att förstå, men man får väl förklara det med ett gediget sug efter en fadersfigur och det där svårdefinierade kallat kärlek.

Steven Soderberghs biopic om mannen som älskade Liberace bygger på Scott Thorsons egen roman om hur han går ner sig ett självömkande knarkträsk, om hur hans ego sakta men säkert vittrar sönder i Den stores närhet, men trots det är filmen, och Scott, förvånansvärt förlåtande.

Och det är i just det spänningsfältet, mellan det uppenbara emotionella maktmissbruk som vi ser Liberace utsätta den unge mannen för och den kärlek som Scott ändå hyser, som berättelsen får mycket av sin energi.

Vi fattar ingenting men ändå allt.

Till skillnad från de flesta andra verk med homosexuella rollkaraktärer är inte den sexuella läggningen en del av konflikten, bara en självklar omständighet bland andra, vilket ju är befriande. Det handlar istället om kärlek, längtan och förfall.

Ja, det är till mångt och mycket en Askungesaga, visserligen en sådan där Askungen går i leopardtanga, tvingas operera sig för att likna prinsen och blir rövknullad i minst dubbelbemärkelse – men ändock en sådan.

Michael Douglas har hyllats hårt för insatsen som den vandrande kitschorgien, och han är tveklöst fenomenal – utan att egentligen veta något om Liberace kan jag lugnt påstå att han är honom ut i de manikyrerade fingerspetsarna, men det är lika mycket, kanske mer, Matt Damons show.

Scott/Matt äter sig långsamt in i sinnet; inkarnerar alla övergivna människors smärta och längtan efter tillhörighet.

Det är en tragisk mental tripp han tar oss på, men han övertygar hela vägen.

Minst två Oscar hade med andra ord ha varit en självklarhet men eftersom den här HBO-filmen bara visas på tv i USA (Hollywood ville inte finansiera, de trodde bara att bögar skulle vilja se den) får duon (kanske) nöja sig med nästan lika fina Emmys.

Regissören har deklarerat att detta är hans sista film, men fan tro't. Soderbergh har ju varit i princip lika produktiv som Woody Allen, och skulle nog få svårartad regiklåda om han gjorde verklighet av sitt hot.

Värst vore det ändå för oss i salongen som vant oss vid att den svenskättade jänkaren spottar ur sig spännande fiktion med nästan oöverträffad frekvens.