Céline Sciamma som skrivit och regisserat fina genderbendern ”Tomboy” och mer hårdföra ”Girlhood” står för manuset till den här lilla men storartat finkänsliga leranimationen. Det handlar om en 10-åring som går under smeknamnet Zucchini – en deprimerad, storögd och nyligen föräldralös pojke som kommer till barnhemmet där sex andra övergivna barn bor och övervakas av en godhjärtad personal.

Bara det sistnämnda är ju ett rejält brott mot barnfilmens schablon 1A som säger att barnhemsföreståndare måste vara släkt med hin håle själv – ett litet men gott exempel på hur den här härligt själfulla animationen inte nöjer sig med att ta den enkla vägen till vårt engagemang.

Redan vid de första scenerna, där Zucchini går på tå för att inte väcka sin ständigt packade mammas uppmärksamhet, och vrede, får det att rista till i hjärtat. Och fler attacker mot vårt mest vitala organ blir det.

Småttingarna på hemmet har alla smärtande bakgrunder. Någons föräldrar har utvisats, en flicka har utstått övergrepp från pappa, ytterligare någons pappa har likt Zucchinis mamma försvunnit i drogdimmor.

Sciamma och regissören Claude Barras berättar alltså likt Suzanne Ostens debatterade ”Flickan, mamman och demonerna” om barn som tvingas växa upp under eländiga omständigheter, men gör det på ett mycket mer finkänsligt och psykologiskt barnanpassat vis.

Deras trauman tangeras bara, ger berättelsen tyngd men exploateras inte. Här handlar det istället om läkande lek och små konflikter, som den mellan Zucchini och barnhemmet självutnämnde ledare; den elake Simon med sitt röda hår och dödskalletröja, som sätter skräck i den nyanlände huvudpersonen. ”Välkommen till fängelset”, väser Simon i en scen där skaparna leker med finkangenren. Men även Simon mjuknar. Såklart.

Det här nämligen en god berättelse om onda saker. En perfekt balans mellan smärtpunkt och sentiment.

Dessutom levererad med ett säreget snyggt och smått intuitivt böljande hantverk. En dryg timmes stop-motionfilm är inget man snyter ur sig på en kafferast. Det måste ha varit ett tålamodsprövande hästjobb att bygga och levandegöra de här färggranna, mjuka och anmärkningsvärt detaljerade animationerna.

Resultatet är ett charmigt, underhållande och samtidigt kännbart drama för såväl barn som medföljande vuxna.

Folkets Bio som distribuerar ”Mitt liv som Zucchini”, satsar stort på den här prisvinnande animationen genom att erbjuda den både i fransk originalversion och i en svensk dubbad variant. Den här recensionen baserar sig på den förstnämnda.