Julia Roberts, Kate Hudson, Jennifer Aniston – tre av de största amerikanska romkom-namnen – går här i armkrok för att saluföra ännu en menlös Garry Marshall-komedi där ett gäng grovt överbetalda kändisar lallar omkring och försöker spela vanliga människor, med verkliga känslor.

Det går så där.

Garry Marshall har orsakat en hel del magsyreattacker på undertecknad. Jo, visst, en gång i tiden stod han högst på romkom-pallen med ”Pretty Woman”, men det var länge sedan, och det är absolut inte en film som tål att ses om. Sedan dess har han som producent, manusförfattare och regissör krämat ur sig en stadig flod av extremt lättviktigt dussinunderhållning.

Efter att ha exploaterat Alla hjärtans dag i ”Valetines Day” och Nyårsafton i ”New Years Eve” försöker han nu klämma sentimentalitet ur krämarhögtiden Mors dag.

Sandy är gift med en indiskättad man, hennes syster är lesbisk och bor med sin partner. Systrarna ljuger om de här omständigheterna inför sina fördomsfulla föräldrar, som befinner sig på behörigt avstånd i en annan stat, men som inför nämnda helg planerar ett överraskningsbesök hos systrarna.

I en sidohistoria ser vi Julia Roberts som programledare i kommersiell daytime-TV, och hennes bortadopterade dotter som börjar söka sin mamma. I ytterligare ett berättarspår hittar vi en änkling med två små barn, vars mamma var soldat och dog i tjänst i Långtbortistan.

Allt strålar samman i ett Mors dags-firande som filmbolagets marknadsförare hävdar är en hjärtevarm hyllning till Mamman men snarare är ett knäböjande inför Mammon – ett resultat av en ekonomisk kalkyl med målet att dra in så många dollar som möjligt utifrån vissa givna triggerpunkter.

”Mother’s Day” är nämligen maniskt publikflirtande och aggressivt sentimentalt.

Jo, jag erkänner, jag fällde nästan en tår när barnen stod vid soldatmammans grav, men det är en ryggmärgsreaktion, det betyder inte att Garry Marshall och kompani skriver välkomponerade manus, däremot att de är bra på att manipulera fram ställföreträdande känslor ur djupt klichéfyllt stoff.

Den gamle ryske pedagogen Pavlov höll på med liknande experiment, men han hade i alla fall den goda tonen att utföra sina tester på hundar, inte på en betalande biopublik.

Mest debil är de gamla föräldrarnas opåkallade helomvändning. De har odlat sin homofobi, rasism och allmänna konservatism i decennier, men när det mallade manuset så kräver, rinner alla bigotterier av dem i ett nafs.

Även en romkomsaga bör ha i alla fall ett uns av internlogik.

Men okej, i ett hänseende har Garry Marshall förnyat sig. Med den här uppställningen med ett homosexuellt par, ett indisk-amerikansk äktenskap, adoptivbarn, rullstolsburna biroller, med mera, kasserar han in en mindre förmögenhet i mångfaldspoäng.

Cynikern i mig hävdar att ovanstående inte kommer sig ur ett brinnande engagemang hos regissör eller manusförfattare, utan för att Garry Marshall alltid har ett ängsligt finger i luften, för att ta reda på vad som kittlar, och säljer till, massorna.

För trots alla nutidsmarkörer känns Garry Marshalls värld ändå hopplöst föråldrad.

Den som vill ha uppdaterad underhållning, som tar upp liknande anglosaxiska mittlivsproblem, bör istället ratta in serier som HBOs ”Togetherness” eller SVT:s ”Catastrophe”.