Innan de sista minuterna är det omöjligt att lista ut hur de två filmerna hör ihop. Att de existerar i samma universum är en pikant extra krydda men tyvärr hade det behövts någonting, tja mer, att binda samman de två på ett snyggt sätt.
”10 Cloverfield Lane” byter alltså genre, från Godzilla-filmad-med-handkamera till en klaustrofobisk thriller. Sociopaten Howard (John Goodman) kidnappar nyseparerade Michelle (Mary Elizabeth Winstead) med en vals om att någon typ av attack ägt rum. Kemisk krigsföring eller atomnedfall vette katten, men det har gjort luften så förorenad att ingenting kan överleva utanför hans egendesignade bunker. Det luktar skitsnack, så Michelle planerar att rymma så fort hon kan. Preppern Howard verkar ha bestämt sig för att de två ska bli familj.
I den isolerade källaren bor också Emmett (John Gallagher Jr), en enkelspårig bondgrabb som sökt sig till Howard frivilligt efter att ”attacken” hände. Han verkar tala sanning, så kan något verkligen ha hänt? Den milda skräcken föds ur en karaktärsstudie över Howard, som är våldsam, emotionellt trasig och verkar ha rätt om mycket men samtidigt ljuga om allt.
Upplägget i ”Cloverfield” hade gjorts hundra gånger tidigare men bristen på information gjorde den ändå nervig. Ett storbracka-monster och ett gäng som sprang för livet – that was it. Ingen förklaring. Mycket av samma gäller ”10 Cloverfield Lane”. Ouppklarade gåtor kommer att hålla filmforum varma ett bra tag framöver och den är en mer originell än sin föregångare. Premissen ”tänk om den störde konspirationsteoretikern faktiskt har rätt?” är en obehaglig tanke som publiken tvingas leka med utan någon trygghet. Det är väl aktuellt nu när alla har minst en kompis som irrat ned sig lite för djupt i något kaninhål på internet.
Samtidigt går det inte att skaka av sig känslan av att ha blivit lurad på allt monstergodis som titeln ändå utlovar. Har jag inte redan sett den högkulturella-varianten av den här filmen för två veckor sen utan namnet ”Cloverfield” i bakhuvudet? Ja, den hette... ”Room”.