Josh är en kroniskt deprimerad man som bor och jobbar på ett småskaligt och ekologiskt jordbrukskollektiv i Oregon. De vill skapa en bättre hållbar värld men han tycker inte att det långsamma motståndet mot materialism och global miljöförstöring är tillräckligt, varför han tillsammans med några likasinnade planerar att spränga en jättelik damm vars existens hotar natur och djurliv.

Och konsekvenserna blir ödesdigra.

Jesse Eisenberg, Dakota Fanning och Peter Sarsgaard går sannolikt ner rejält i arvode när de gör de tre miljöaktivisterna, men gjorde det säkert gladeligen för att få jobba med filmprofessorn Kelly Reichardt. Hon är inte känd här hemma (det här är första gången ett av hennes verk nått svensk repertoar), kanske inte heller bland gemene man i hemlandet men hon tillhör ändå tveklöst i indie-societeten, bredvid namn som Gus Van Sant och Terrence Malick – även om hon kanske inte riktigt når upp till deras konstnärliga nivå.

Men jag imponeras av Kelly Reichardt osentimentala hållning till berättande. Precis som i förra filmen, ”Meek’s Cutoff”, är hon och hennes evige manusförfattare Jon Raymond (som också skrev Todd Haynes lysande miniserie ”Mildred Pierce”) rätt sparsam med det som kallas exposition. Alltså den bakgrundskunskap som man traditionellt brukar klämma in i manus, för att vi ska förstå vilka figurerna är, håller på med och vilka deras motiv är.

Det här är något som ger de flesta manusförfattare grått hår, och som inte sällan leder till stolpig dialog där karaktärerna börjar berätta för sina kompisar vad de heter – och får publiken att sucka över övertydligheter. Eller så kör man på gammal hederlig berättarröst.

Ursäkta utläggningen, men Reichardt bryter alltså mot strömmen och låter oss istället bara kliva in i ett flöde av händelser. In i handlingen vid ett passande tillfälle och ut lika abrupt. Som om vi bara får vara gäster ett tag i deras liv, vilket ger en skönt otvungen realism – och samtidigt ger ett sken av ett slumpmässigt förfarande. Vilket det naturligtvis inte är.

Filmmakarna har järnkoll, lägger ut små ledtrådar, för den vaksamme att uppfatta, som ger oss tillräckligt med kött på benen – resten får vi lägga till själva.

Några djupare psykologiska porträtt är det alltså inte tala om, men det är knappast meningen heller. Reichardt verkar vara mer intresserade att skildra skeenden och samtid, än att göra relationsdramer.

Den verklighetsbaserade ”Meek’s Cutoff” (2010), är en udda western om ett gäng lidande nybyggare som hamnar vilse i öknen på grund av en skrytsam vägvisare med storhetsvansinne – som lätt kan ses som en allegori över ett USA under Bushs regim.

Men som likväl fungerar som den är, en långsamt skridande och suggestiv demontering av western-myten.

”Night Moves” är här och nu. Den som tror att regissören tar den lätta vägen ut ur dramat underskattar hennes ambitioner. Det här är miljöångest och moraldiskussion om aktivism, och dess konsekvenser, utan givna svar eller tydliga sympatier. Även dem får publiken bidra med.

Gärna i patosfylld diskussionsgrupp.

Dessutom är ”Night Moves” med sina väl iscensatta thrillermoment oerhört spännande.

För att se Fredrik Sahlin recensera filmen i Kulturnyheterna, klicka på bilden längst upp i artikeln!