”Nocturnal Animals” öppnar med en radda närbilder där ett gäng överviktiga kvinnor gungar loss i en frejdig nakendans. Modeskaparen och regissören Tom Ford slår ett slag för den ”vanliga” kroppens rätt till medialt utrymme, trycker upp dem i våra ansikten, som en kickstart av vårt engagemang och samtidigt ser vi, när historien/kameran zoomar ut, att de dansande utgör en del i huvudpersonen Susans senaste utställning. Det är en tydlig vink om vad som komma skall, i fråga om metatricks och intertextualitet.

Det handlar om nämnda Susan (Amy Adams), en framgångsrik men fundamentalt enslig kvinna och gallerist som ständigt går omkring med en min av att ha sålt smöret men tappat pengarna. Hon lever ett medelåldrigt jetset-liv, är hårdspacklad och ständigt skarpt välklädd, och härskar över sin stab av unga modellskurna män.

En dag får hon en bok tillskickad sig, skriven av exmannen Ed (Jake Gyllenhaal) som hon lämnade för 20 år sedan. Det är en otäck sak som handlar om ett kulturellt New York-par och deras tonårsdotter som när de lämnar storstadens trygghet, och drar ut på roadtrip, hamnar i klorna på ett gäng brutala hillbillies som sliter parets tillvaro i stycken.

Tom Ford iscensätter romanen framför våra ögon, och mixar upp det med scener från såväl Susans dåtid som nutid, och ger oss på så sätt en intrikat och spännande väv av olika tids- och berättarlager som i det längsta håller oss ovetande om vad som verkligen sker, har skett eller bara existerar i exmannens roman.

Det handlar i grunden om den desillusionerade övre medelklassen vars rikedomar ökar i samma takt som deras psykiska välmående ebbar ut. ”Vad har jag för rätt att inte vara lycklig?” frågar sig Susan, drabbad som hon är av den lyckligt lottade människans känsla av att inte ha rätt att må dåligt i en omvärld som lider ”på riktigt”.

Som modeskapare är det ju inte överraskande att Ford skapar en visuellt välskräddad film, men han har också en imponerande förmåga att ladda bilderna med en fundamental melankoli, som i alla fall ger sken av ett inre djup. Så även i den hyllade regidebuten ”En enda man”, där Tom Ford berättade om en ensam homosexuell man som kämpade med sorgen efter sin döde älskare. Colin Firth skred omkring och led i stilfull minimalistisk 60-talscenografi, vilket gav honom en Oscar-nominering.

Här ser vi deprimerade själar vandra i kala, kalla, klassmedvetna miljöer med kantiga ytor och hörn. Anar ett slags inre våld som matchar romanens yttre dito.

Även om Tom Ford här skriver manus och regisserar utefter en annan mans (Austin Wright) förlaga känns det som han jobbar från hjärtat. Men så har han också arbetat i toppen för en modeindustri som han själv har beskrivit som en av världens mest kylslaget brutala.

Vid ett tillfälle dunkar det till i Susans panoramafönster. En fågel har frontalkrockat med glaset, ligger med bruten nacke på altanen. Det är en sliten kliché som Ford egentligen borde hålla sig för god för att nyttja men okej, den är extra passande här, eftersom det handlar om just en verklighet som försöker ta sig in i Susans sinne, men studsar mot en mental mur, minutiöst uppbyggd under (minst) 20 år.

”Nocturnal Animals” sällar sig till en gammal ”god” tradition av filmer som speglar den akademiska medelklassens rädsla för den lömska bonnlurken, i USA ofta representerade av hillbillies eller white trash – där ”Den sista färden” och ”Straw Dogs” väl är de mest kända.

På så sätt kan man också se Fords film som något av en allegorisk profetia över utgången av det amerikanska presidentvalet. Det ”vanliga folket” bryter sig in och tar makten över den kulturella storstadseliten.

”Gotta dig åt absurditeten i vår värld, det är mindre smärtsamt så”, säger en av Susans kollegor – ett citat som känns ovanligt passande Trumpnovember 2016.