Hur var det för dig?

Lars von Trier bryr sig inte.

En nyckel till hans konstnärskap är just det. Han bryr sig inte om publiken. Han gör inte film för vår skull, han gör det för sin egen, och är därför alltid sann mot sin egen vision.

Men okej, den här gången har han till viss del fallit till föga och gett ut en publik version av det som han egentligen ville säga. ”Nymphomaniac” inleds nämligen med en förklarande text som säger att det endast fyra timmar långa drama som snart rullar igång är klippt utan regissörens gillande men med hans tillåtelse.

Det kan vara ett typiskt von Trier-hyss, eller så tycker han verkligen att detta är en sämre film än den fem och en halv timmar långa, och grövre, ”Nymphomaniac” som har sin premiär om några dagar på Berlins filmfestival.

Det är en ynnest att få vara verksam samtidigt med en av världens främsta filmmakare. Orson Welles, Akira Kurosawa, Ingmar Bergman och de andra legenderna har jag ju fått uppleva retrospektivt.

Egenartad. Kompromisslös. Mästare. Jag har genom åren gödslat så idogt med dessa omdömen att de tappat effekt; det krävs en omstart av vokabulären för att rättvist beskriva den här danska demonens drama. Han är egenartad och kompromisslös. En mästare.

Nå, hur var det för mig? Intensivt, smärtsamt och upplysande.

Det är klart att det myckna sexet påverkar. Det kopuleras i var och varannan scen. Alla är vi olika men jag hittade väldigt få eggande partier. Mestadels gör det ont, i kropp och själ. Det här är inte så mycket en film om sex och samlevnad, det här en utlevd neuros, det är smart existentialism och svart humor i en hårdslående kombination.

Det börjar med att den asexuelle Seligman i en gränd hittar den nedslagna och blodiga Joe. Han tar med henne till sin lägenhet där hon kronologiskt återberättar sitt traumatiska liv som flicka, ung kvinna, mamma, älskarinna – och nymfoman. Allt varvat med scener från filmisk nutid där den udda duon kommenterar berättelsen.

Stellan Skarsgårds stillsamt obehaglige Seligman tolkar det sagda via genialt skrivna anekdoter och metaforer om livet och vardandet. Det är allt från teorier om flugfiske och psykoanalys till ett hårt ifrågasättande av religionen, synden och kärleksbegreppets höga status.

Von Trier använder ramhistorien om Joes liv för att förkunna sin ateistiska religion, att sprida sin svartsynta men på något sätt ändå livsbejakande filosofi. Tvingar oss att ta ställning i diverse komplexa moraliska situationer. Ja, det här är faktiskt något av en vindlande och svindlande etisk diskussion som rör sig lika mycket på kända vägar som utefter nybrutna stigar.

Lars von Trier refererar indirekt till sin fadäs i Cannes där han efter att ha blivit medvetet missförstådd av pressen till slut uppgivet sa ”Okej, jag är nazist”, han ondgör sig över den politiskt korrekta atmosfären där vi hyllar de som säger rätt men menar fel, men hånar de som råkar säga fel men menar rätt.

Kort sagt är detta en slags programförklaring av den von trierska världsbilden.

Det är talmystik, religiösa ikoner, referenser till världskonsten och direkta hänvisningar till hans tidigare verk, symbolbilder och… ja, det fullständigt myllrar av koder och gåtor på ett sätt som får ”Nymphomaniac” att framstå som en sadomasochistisk pendang till ”Da Vinci-koden”.

Von Trier ger oss dessutom underhållande metasituationer där Seligman kommenterar själva (film)berättandets kvalitet och trovärdighet.

Precis som Ingmar Bergman och den betydligt mer jovialiske melankolikern Woody Allen talar von Trier också om människans ensamhet och om vår eviga kamp för att slippa konfronteras med insikten om den ovillkorliga intigheten. Ja, döden, helt enkelt.Det är skön trojka misantroper det där, Lars, Ingmar, Woody – LIW – som utgör själva fundamentet i min cineastiska värld.

Någon har kallat det regissörens magnum opus. Jo, så är det, men kanske ännu hellre den tredje akten i hans Magnum Opus som kallas depressionstrilogin, alltså ”Antichrist”, ”Melancholia” och denna. Tillsammans utgör de en slags iscensättning av hans inre, under den tunga depressiva period som han själv vittnat om. Nå, det här är naturligtvis inga slappa videodagböcker från hans själs skrymslen, han är en god berättare och skicklig manipulatör som vet hur man tar strypgrepp på publiken.

Man kan med fördel se Seligman och Joe som två delar av hans personlighet, som kämpar om att få tolkningsföreträde. Den förstnämnda rationell och fantasilös, med psykologiska försvarsmekanismer som jobbar på högvarv för att hålla det inre tumultet i schack, den andra emotionell och självdestruktiv, ett offer för känslorna. Samma uppdelningen hittar vi i de andra tu verken, och det är alltid mannen som står för det fantasilösa.

Men nej, så enkelt är det inte heller. Det är aldrig enkelt med Lars von Trier. Huvudpersonen Joe (hjälteinsatser av först Stacy Martin, sedan Charlotte Gainsbourg) må vara slav under sina laster men samtidigt iskallt analyserande. Hon sätter manligheten och den så kallade kärleken (i hennes ord: sex plus svartsjuka) under lupp, hon utnyttjar och utnyttjas men vägrar kalla sig sexmissbrukare, som hon tycker är det normativa samhällets nedlåtande benämning på en person som gillar att ha sex, hela tiden.

Hon är nymfoman och stolt över det. Ibland.

Ibland äter begäret/neurosen henne inifrån. Joe är von Triers mest komplexa karaktär hittills, vilket verkligen inte säger lite.

Lars von Trier sjunger här vidsynthetens lov, menar att vi är allt för snabba att skilja gott från ont, nyttigt från onyttigt, blandar ihop samhällsnytta med personligt välmående.

Slår ett hårt blodstänkande slag för tolerans.

Ja, ni märker själva. Det här är ett verk som väcker lika många tankar som en talträngd buddistmunk på speed. Den här recensionen skulle kunna fortsätta tills ettorna och nollorna tog slut. Dags att sätta punkt.