Sofia Norlins poetiska panorama över Kiruna inleds med att ett barns berättarröst kämpar för att föra fram vuxna ord om vardandet. Det är alltid lite knepigt det med sådana anfanger. De annonserar på något sätt lite för tydlig filmskaparens filosofiska pretentioner, lägger ut en tröskel framför publiken: här kan man inte bara släntra in, här krävs höga knäböj och ett alert sinne.

Man tänker ”Man tänker sitt”, det flyktiga Falkenbergsdramat från 2009 som hämtade inspiration från David Henry Thoreaus tillbaka-till-naturen-roman ”Walden”. Även ”Ömheten” lutar sig hårt, väldigt hårt, mot stämningar och tillstånd, där den röda tråden snarare är tematiskt och emotionellt sammanbindande än spunnen med ett klassiskt narrativ.

På ren svenska: Det händer inte så mycket.

Inte rent ytligt sett i alla fall. Men det pågår saker inom människor, mellan människor och inte minst under deras fötter.

Vi följer ett gäng ungdomar i en brytningstid, dels i deras personliga liv men framförallt i deras omgivning. De bor i Kiruna, gruvdriften har som bekant underminerat staden och en flytt är nära förestående. Det handlar om dåtid, nutid och framtid, om den lilla människan inför den monumentala naturen, om den arvstyngda individen inför den ständigt malande samhällsmaskinen.

Det maffiga, påträngande ljudbandet talar om att en katastrof är i antågande; en återkommande monoton ton, drömsk och illavarslande på samma gång, som ett gruvalarm i slowmotion.

Första gången såg jag ”Ömheten” streamad till tv:n därhemma, och man behövde inte vara konstintendent för att konstatera att bilderna var storslagna, men full rättvisa får de naturligtvis bara på stor duk.

En omtitt på bio förstärkte känslan, det är verkligen ett magnifikt foto, på ren Jan Troell-nivå – signerade av en fotograf som precis som regissören debuterar i det långa formatet. Petrus Sjövik heter han. Han skapar stor bildkonst av verkligheten. Lägg det namnet på minnet.

Men berättelsen som ändå ska bilda ett slags stomme tjänade tyvärr inte riktigt på ett återbesök. De associativa sammanhangen ter sig plötsligt inte lika självklara, ett och annat överspel skär i sinnet men det är å andra sidan en snabbt övergående smärta.

Barnrösten återkommer som tur är inte speciellt ofta, men pretentionerna finns där. Vilket vi ska vara glada för: En nykomling som vågar, och som tillåts, ta ut svängarna.

Men ”Ömheten” börjar och slutar alltså vid sitt foto och bildkomposition. Det här är en lågbudgetfilm skjuten med högbudgetkameran Arri Alexa – som oftast brukar har såna som George Clooney och James Bond i sökaren.

Den lilla flickan vid det stora stenbrottet, vidderna, det instängda, de starka motivkontrasterna. Okej, någon gång gränsar det till det sökta men det är svårt att vara knusslig inför ett sånt här bildsinne.

Och om det fanns en Guldbagge för bästa natur vore den gjuten för ”Ömheten”.