Det har redan ordats en hel del om danske Nicolas Winding Refns Cannes-tävlare ”Only God Forgives”.

Pete Bradshaw, vanligtvis sansad kritiker på The Guardian gav denna thriller om blodshämnd bland knarklangare, hallickar och korrumperade poliser i Thailand högsta betyg, medan delar av premiärpubliken, på grund av det explicita våldet, lämnade biografen i förtid.

Själv höll jag ut hela vägen, men det tack vare en ren viljeansträngning. Det var dock inte det i och för sig ganska grova stympandet av medmänniskor som alstrade min flyktsoda, utan regissörens tröttsamt sökta filmspråk.

”Only God Forgives” är nämligen en segdragen orgie i människor som stirrar tomt framför sig i stiliserade miljöer, personer som släntrar provocerande långsamt över duken, repetitiva in- och utåkningar, plötsliga våldseruptioner och opåkallad slow-motion.

Bilder och uttryck som fingerar ett psykologiskt djup men bara levererar tom spekulation.

Kort sagt: 1980-talet ringde och ville ha sina pretentioner tillbaka.

Tillskillnad från många kollegor hade jag extremt svårt för danskens förra skapelse ”Drive”, en machosnyftare om en kriminell stuntförare. Huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling hyllades för sin insats – som i ärlighetens namn mest gick ut på att gå runt och se svår ut.

Här gör han en på pappret annorlunda roll men fundamentet och mentaliteten är den samma: Den starke, tyste mannen som lider av att behöva misshandla medmänniskor, det är ett skitigt jobb, men någon måste göra det. Jag tror faktiskt att vi ska tycka synd om honom.

Det är, för att uttrycka det milt, svårt.

Han är en knarklangande psykopat med osund Oidipus-relation till sin störda mor (Kristin Scott Thomas), svårartat känslohämmad och… ja, har man en gång tänt snett på Ryan Goslings rollfackning är det en lång väg tillbaka. Mästerliga ”Blue Valentine” och genombrottet i ”Half Nelson” känns allt mer avlägsna.

Nicolas Winding Refn verkar ha en mission att sakta men säkert reducera aktören till en överutnyttjad posör vars främsta, enda!, uttryck är det nollställda anletet och det förment själfulla stirrandet.

Är det amerikanska skådespelarfacket inkopplat?

Men okej, det är i alla fall en välskapt bild- och ljudfrossa, därav det förhållandevis höga betyget.

Fotografen Larry Smith låter scenografi och arkitektur begränsa rummet på ett suggestivt vis, välkalkylerade bildsnitt ger önskad klaustrofobisk effekt, röda korridorer suger tag, neonen pulserar i takt med synth-mattan, som vore världen 25 år yngre.

Men i grunden är det ändå en rätt fånig film.