Ken Loach är som bekant den brittiskaarbetarskildringens förste fanbärare. Hans filmografi är fullständigt marineradi humanism, solidaritet och otvetydig filantropi, få filmare bryr sig så mycketom sina sargade hjältar som den nu 76-årige fortfarande aktive filmlegenden,som prenumererar på en plats i Cannes tävlingssektion.

Ibland förvandlas hans patos till plakat, somi sekelskiftets ”Järnvägare” och ”Bröd och rosor”, ibland tar ysterheten över,som i fyndiga ”Looking for Eric”, men för det mesta har han och ständigemanusförfattaren Paul Laverty gått en stadig balansgång mellan social realismoch stillsam feel-good.

Men här svajar det. Rejält.

Första halvan av ”Änglarnas andel” är kärv påett sätt som bara brittisk förortsrealism kan vara – arbetarklassen tuggartaggtråd till frukost och spottar sedan ut den i skurar av innovativa invektiv,det här är loftgångens kungar som får juggemaffian att te sig som en skränigdagisgrupp.

 Här möter vi Robbie, kriminell påhusbehovsnivå. Han jagas av andra brutala småskurkar, är på väg in i finkan menfår villkorligt eftersom han snart ska bli pappa för första gången.

Så långt är det hårt som granit.

Men när Robbie gör samhällstjänst och träffarett gäng udda figurer, och snart upptäcker att han har en spontan känsla förwhiskyns olika nyanser, kasar hela filmbygget över i gammaldags Ealing-komedi.

Eller på ren svenska: Loach goesJönsson-ligan.

De käckt skojande gamängerna drar tillSkottland för att testa whisky, får nys om en uråldrig svindyr singel malt somde medelst en knasig Sickan-plan försöker lägga vantarna på.

Man kan knappt tala om en genremix, snarare ärdet två olika filmer, där den första huggs av på mitten och den andra skämtarinställsamt bort den första halvans grava omständigheter,och ger oss ett slut som inte ska avslöjas här men som ligger ganska långtifrån den realism som inledde berättelsen.

Men det är svårt att tycka illa om Loach ochhans värld. Där finns det gömda skatter inom alla, alla har något de är bra på,i ”Kes – falken” visar sig en liten arbetargrabb vara en fena på att tränarovfåglar, här handlar det alltså om en arbetslös man med finkalibreradesmaklökar. Det är fint, men den här gången tyvärr också lite… trist.

Ken Loach har alltså inte blivit bitter ocharg på gamla dagar, vilket annars inte vore helt ologiskt eftersom hansständige nemesis, Mammon, fått allt större makt under decennierna som gått.

Men kanske är det just det senare faktumet somnu fått den gamle kämpen att gå in i ett eskapistiskt tillstånd; övermaktenblev för stor, motstånd är meningslöst, sista räddningsplankan är fantasier ochdagdrömmar med lyckliga slut.

Film som opium för det friställda folket.