Skräckförfattaren H.P. Lovecraft baserade alla sina berättelser på en förutsättning: hur betydelselösa mänsklighetens lagar, intressen och känslor är för de enorma krafter som finns ute i universum. Guillermo Del Toro utnyttjar samma mytologi till sina övermäktiga specialeffekter och får mig att känna mig som en insekt med 3D-glasögon.

”Pacific Rim” utspelar sig i en framtid där mänskligheten slåss mot gigantiska monster, Kaijus. De kommer från en annan värld, dimension, något sånt – och simmar upp från en spricka på botten av stilla havet för att attackera vår spröda civilisation. Kanske är de gudar som kommit för att straffa oss för hur vi behandlat jorden.

Människorna har byggt enorma krigarrobotar i sin egen avbild, så kallade Jaegers, som sätter hårt mot hårt. Raleigh (Charlie Hunnam) är en ung och kaxig pilot som spräcker Kaiju-skallar på löpande band. Han och hans Jaegerpilot-kompisar är som rockstjärnor tills de börjar förlora fighterna.

FN lägger ned Jaegerprogrammet och försöker lösa monsterproblemet med en enorm mur. Det funkar pinsamt dåligt och domedagen verkar vara nära. Raleigh som förlorat sin bror och andrepilot (megarobotarna styrs av två piloter, en i varje hjärnhalva) får en chans att göra en sista insats för mänskligheten.

Egentligen borde jag väl hata ”Pacific rim” för att den knycker allt, utom sina megalomant påkostade actionscener, från andra håll. Den japanska animegenren ”mecha”, med robotar modell XXL som huvudingrediens, har stått för grundbultarna i Del Toros maskineri. ”Gundam”, ”Robotech” och ”Neon Genesis Evangelion” (där handlingen är nära på identisk med Del Toros blockbuster) har skamlöst plundrats på estetiskt och dramatiskt innehåll.

Men, nämnde jag de megalomant påkostade actionscenerna? Till skillnad från sommarens ”Man of Steel” eller Michael Bays patetiskt usla ”Transformers”-filmer lyckas Del Toro få mig att investera riktiga känslor i hans galet snygga robotfighter där städer förvandlas till stoft.

På väg till pressvisningen av ”Pacific Rim” får jag en kort film skickad till min lur.

Youtubeklippet ”Apparently, burning NH4Cr2O7 with HgSCN opens a portal to hell” visar vad som händer när kvicksilver tiocyanat kombineras med ammoniumkromat (en hög med pulver blandas med en annan).

 En eld hämtad från Satans kolgrill brinner medan bläckfisklika tentakler slingrar sig upp ur ett bottenlöst hål. Den kemiska reaktionen hinner brinna ut innan Chtulu tittar fram och naturvetenskapen kan säkert förklara varför. Men den suddiga filmen ger ändå en vag känsla av vanmakt som inte går att sätta fingret på. Guillermo Del Toro har förstått var den känslan kommer ifrån, och att rädslan för universums oändliga ondska är coolare popcornunderhållning än ”The Hobbit” som han tackade nej till i förmån för ”Pacific Rim”.

Men det blir lite ytligt till slut. Varför måste människorna alltid måste hitta ett sätt att besegra det obesegbara och överlista det oöverlistbara?

Läs inte vidare nu om du inte vill veta slutet på filmen, men det som räddar mänskligheten är åter igen atombomben. Det är lite deppigt, med tanke på ”Pacific Rim” också är så uppenbart inspirerad av Godzilla, ett monster som var resultatet av atomavfallet från andra världskriget.