Vi slängs rakt in i en diskussion som huvudpersonen Paulina har med sin far, om patos och rättsmedvetande. Hon är en lovande nybakad jurist som har framtiden för sig i storstaden, men har nu – till sin pappa domarens förtret – valt att börja jobba som lärare för utsatta ungdomar i en liten ruffig byhåla. Det är en diskussion som fortsätter mellan dem, och mellan filmmakarna och oss, filmen igenom.
Väl på plats i obygden utsätts Paulina nämligen ganska snart för en brutal våldtäkt av några av de som hon vill hjälpa, och hennes reaktion är inte den väntade.
Hon reser sig snabbt, vägrar att ange de skyldiga och är efter bara en kort tid tillbaka i pulpeten. Vilket får såväl hennes far och kollegor som nog de flesta i publiken att bli vådligt frustrerade.
Besöket hos polisen, där hon tvingas svara på ett byråkratkallt frågeformulär om vad hon hade på sig för kläder och huruvida hon hade druckit någon alkohol, känns respektlöst (till och med polismannen skäms över de frågor han måste ställa) – och ger en god insikt om i vilken rigid social och mental miljö Paulina befinner sig.
Argentinska ”Paulina” gjorde bra ifrån sig på Cannes filmfestival 2015, den fick såväl sidosektionen Kritikerveckans utmärkelse, som det internationella filmkritikerpriset.
Det var med andra ord hög sannolikhet att jag skulle falla in i mina utländska kollegors hyllningar men… nja.
Det ÄR bra, skådespeleriet är på topp, ämnet viktigt och graden av social angelägenhet är skriande hög. Aktuell är filmen också, då vi nyligen kunde läsa om den vidriga våldtäkten i just Argentina, av en ung tjej, som dog av följderna. Ett dåd som också lett till demonstrationer över hela Latinamerika, i Ni Una Menos-rörelsens regi.
Men regissören Santiago Mitre och hans team undviker konsekvent att ge Paulina och hennes närmaste någon som helst backstory, och inte heller dådets efterverkningar något sentiment. Det här är således en intressant men egendomligt sval berättelse om en kvinna som omkullkastar det hårt inympade konceptet om brott och straff, rätt och fel.
Paulina har en holistisk syn där varje gärning är en konsekvens av en annan gärning. Det är nödvändigtvis inte bara förövarens fel att han begår brott, det faller också tillbaka på den miljö som vi skapat för de utsatta att leva i.
Man kan också se det som att Paulina praktiserar kristendom i dess renaste form, alltså via den svårföljda levnadsregeln som säger att om man får pisk ska man vända andra kinden till. Men hur man än tolkar hennes gärningar och beslut stannar det ändå vid att detta mer är en tänkvärd diskussion om rättvisa och etik, än ett fullt kännbart drama.
”Paulina”
Betyg: 3
Regi: Santiago Mitre
I rollerna: Cristian Salguero, Dolores Fonzi, Esteban Lamothe m fl