Det är kanske en gnutta orättvist, men jag bänkade mig framför ”Pawn Sacrifice” – filmen om schackgeniet Bobby Fischer – med en rejäl ”based on a true”-proppmättnad. Det var precis efter jag sett ”Everest”, en sömnig film baserad på en sann historia, om bergsklättrare som dör i plågor utan att veta vad de skulle upp på berget och göra från början.

Och dessutom efter dokumentären ”Bobby Fischer Against The World” (2011), som redogjort för grundhistorien från ”Pawn Sacrifice”.

Varför se Hollywoods mest överbetalda berätta storyn, särskilt om schack?

Som lök på laxen visades en trailer för ”The Walk”, om fransosen Philippe Petit som gick på lina mellan de två World Trade Center-tornen. En händelse som också avhandlats i dokumentären ”Man on Wire” (2008).

”Pawn Sacrifice” är centrerad till det legendariska schackmästerskapet 1972, mellan amerikanen Bobby Fisher (Tobey Maguire) och Sovjets då regerande världsmästare Boris Spasskij (Liev Schreiber). Vi följer upptakten, där ”den fattige killen från Brooklyn stod upp mot hela Sovjetunionen”. Ja, allt var symboliskt. Det var kalla kriget.

I en tidig match bor Fischer på loppmotel medan ryssarna rullar femstjärnigt. Så långt är filmen ungefär som ”Rocky IV”, fast om schack. Och ungefär lika spännande som vilken sportfilm som helst. 

Det är mer intressant att se hur mästerskapet blev ett verktyg i propagandakriget och fascinerande hur underbarnet Bobby Fischer verkar ha blivit psykiskt sjuk av upplevelsen. Ju mer Bobby vinner desto djupare övertygad blir han om att ryssarna buggat honom (vilket kanske är sant) och att judarna styr världen och konspirerar mot honom (extra komiskt då Fischer själv kom från judisk bakgrund).

Bobbys entourage, en katolsk präst och en advokat, diskuterar om de borde ge honom lugnande eller antidepressiva men enas om att det vore som att ”hälla cement i en oljebrunn”.

Tobey Maguire gör en gaphalsig tolkning av Fischer som rockstjärne-brädspelsproffs, en prestation som ibland kokar över men ändå blir en behållning i den annars färglösa rolluppsättningen.

Det är utan större konstnärlig ansträngning som regissören Edward Zwick skildrar den paranoida tidsandan. Snabba nyhetsklipp, inte mer.

Kanske var det rysskräcken som gjorde att världens bäste schackspelare tappade förståndet. Och hans trassliga barndom hos en ensamstående kommunistmorsa, kombinerat med det amerikanska kravet på att vinna till varje pris, som ledde till hans mentala kollaps. Kanske.

Det är in i det sista oklart vad som drev Fischer till galenskap. Zwick nöjer sig med att ge publiken ledtrådar i sin traditionella redogörelse där allt ska avhandlas.

Biografens framtida roll blir mer osäker i en tid där rörlig bild helst streamas. Ska de bli moderna mausoleum för alla berättelser som redan berättats förut? Kanske, om ingen vågar rucka på det förutsägbara biopic-formatet som ”Pawn Sacrifice” tyvärr är fängslad vid.