En välbärgad mexikansk familj har flyttat ut på landet till ett nybyggt fint hus. Pappa Juan (Adolfo Jiménez Castro), mamma Natalia (Nathalia Acevedo) och deras två små barn. Mer går inte att säga om handlingen i Carlos Reygades extremt pretentiösa och långtråkiga ”Post tenebras lux”.

Filmen är en serie vinjetter. Först möter vi familjens dotter som kanske är två år gammal. Hon befinner sig ensam i skymningen på ett stort fält. Hon är omgiven av hundar och kor och tultar omkring och säger mamma. Säkert i tio väldigt långa minuter. I nästa scen kommer en dataanimerad djävul in i en liten pojkes (sonens) sovrum. Djävulen har ett stort könsorgan och en verktygslåda.

Därefter slår pappa Juan ihjäl en hund. Sedan besöker vi en bastuklubb där mamma Natalia blir påsatt av ett gäng främlingar. Vi möter ett engelskt rugbylag som skall spela match, en lantlig självhjälpsgrupp för alkoholister och Juans grannar när de röker gräs.

Ingenting hänger ihop. Den ena scenen leder inte till den andra. Ibland kör Juan bil. Då får vi se vägen i extremt långa tagningar. En gubbe står på ett fält och sliter av sig sitt huvud. Någon hugger ner ett träd.

”Post tenebras lux” är filmad i ett uråldrigt format som gör att bilderna liksom löses upp och splittras längs kanterna – det kallas ”academy ratio” och tillför direkt ingenting.

Jag antar att regissören vill säga något om livet, tiden och döden men vad han vill få fram är omöjligt att avgöra. I nästan två timmar sitter man och väntar på att något skall bli begripligt. Till slut hatar man både filmen och regissören.

Kanske är detta meningen med ”Post tenebras lux.”