Lantistanter som frejdigt rockar loss på läderbögsbar i London.

Samma damer som bläddrar fnisslystet i gayporrtidningar samtidigt som de viftar glatt med en stor röd dildo.

Ett gäng walesiska grovarbetare som aldrig brukar dansa, börjar plötsligt jazza loss medan andra bybor ser chockade ut.

Ja, det finns tonvis med riktigt påfrestande käcka scener i den här brittiska komedin som berättar den sanna historien från gruvstrejken 1984, då ett gäng gayaktivister samlade in pengar och anordnade stödgalor för gruvarbetarna i Wales.

”Pride” spelar på samma planhalva som 90-talshittarna ”Allt eller inget”, ”Brassed Off” och ”Engelsmannen som gick upp för en kulle men kom ner från ett berg”. Alltså land mot stad, fritänkare mot reaktionärer; berättelser – eller skrönor – med ett socialt patos och ett ”innerligt” outsiderhjärta.

I fokus för just den här krocken mellan gott och småont står 20-årige Joe som i filmens början inte kommit ut ur garderoben, och som bokstavligen slängs in i en prideparad där han möter Mark, som är fullpumpad av flyktsoda och kampvilja.

Nu när bögarna nästan har blivit accepterade vill han hjälpa gruvarbetarna, som han menar är likartat utsatta för polisens våld och förföljelse – och sätter därför ihop ovan nämnda projektgrupp.

Veteranerna Bill Nighy och Imelda Staunton leder den yngre ensemblen med fast hand, och hjälper filmmakarna att böja och bända ett i verkligheten sannolikt smärtsamt skeende för att få in det i feel-good-mallen.

De väntade konflikterna och vändningarna stämplar in vid exakt rätt ögonblick och vägen fram mot Joes sorti från garderoben, och den triumfartade slutscen, är rak och friktionsfri.

Sålunda ingen utmaning för vare sig intellekt, empati eller moral men okej, småmysigt är det i alla fall.