Enligt den trötta idén att remixa [insert valfritt ämne] med zombies har regissören Burr Steers, utifrån en parodisk bokförlaga, tänkt att Jane Austens kostymtårta ”Stolthet och fördom” behöver lite ruttet strössel.

Det här är en trend som hör hemma i budgethyllan på nedläggningshotade videobutiker och i svenska Netflix B-filmsarkiv. Det har ingenting på en bio, eller framför mina ögon, att göra. Ändå sitter jag här dömd att försöka förklara filmens ”handling” och ”kvalitet”, när vi alla vet att målgruppen knappt är läskunnig.

Djävulens advokat skulle kanske säga att zombier är perfekta att bussa på brittiska aristokrater anno 1800-tal. De odöda har ju traditionellt varit en metafor för konsumtionskritik och skulle kunna pervertera sagan om Austens högfärdiga överklass på ett intressant sätt.

Resultatet blir snarare underväldigande på alla nivåer.

En zombieapokalyps hotar England, och godsherren Mr Bennet letar efter en värdig make till sina döttrar. På grund av zombiekriget har de utbildats i kinesiska stridskonsten ”Shaolin” (kul, varför?) och flera av de pratigaste partierna har ersatts med dåligt koreograferad fighting.

 Zombierna för heller inte handlingen framåt utan blir snarare en bromskloss i en redan trögflytande story.

”Pride and prejudice and zombies” är en parodi som inte är rolig, en skräckfilm som inte är läskig och en kostymfilm om den engelska överklassen utan grisiga fester.