Stephen Frears var en av dem som så att säga skapade det filmiska soundtracket till min ungdom. Hans 80-tal var formidabelt och kröntes av ”Min sköna tvättomat”, där Daniel Day Lewis tog sina första stadiga steg mot framtida stjärnstatus.

Sedan dess har regissörens produktioner blivit fetare och fetare, men i de flesta fall ändå behållit både stringens och riktning. Den timida men ändå tydliga attacken på den katolska kyrkans mörka historia i ”Philomena”(2013) antydde att Frears fortfarande hade den sociala och politiska geisten kvar.

Och så kommer detta… En saggig kombo av puttrig rojalism och maläten kolonialism som sakta men säkert hamrar ner mina förväntningar på lite smart underhållning i skoskaften.

Märk väl att de här orden kommer från en kritiker som utan större tvekan sög i sig den nästan lika imperiumkramande TV-serien ”Indian summer”. I den rasöverskridande relationen fanns det i alla fall några droppar realism och politik inbakad.

Ja, ja. Vi börjar från början. Där får vi reda på att storyn vi ska se är ”based on a true story. Med tillägget ”Mostly”. Frears och manusansvarig Lee Hall (”Billy Elliot”) vill alltså redan från början att vi ska släppa historieboken och låta fantasin råda. Vilket ju är en god tanke, som dock tappar sin salongsanarkistiska glans när filmmakarna ändå hela tiden refererar till verkligheten.

Vilken är den då? Jo, att den brittiska drottningen Victoria på sin ålders senhöst (sent 1800-tal) blev nära förtrogen med en yngre indisk man, som forslats från sitt hemland till Buckingham Palace, bara för att överlämna något slags jubileumsmynt till sin härskarinna. Så mycket lär vara sant men det är sannerligen ingen oproblematisk bild som Hall och Frears målar av denne man.

Abdul är en ständigt leende indier med kritvita tänder och en tjänstvillighet på slavnivå. Hans glädje över att få kyssa fötterna på den kvinna som utgör den yttersta symbolen för det folk som ockuperar hans hemland, verkar inte finna några gränser. Han gillar verkligen sin diktator. Lallar storögt omkring på slottet. Står som ett barn och blåser ut sin andedräkt för att se den bilda rök i det kalla klimatet.

Filmmakarna försöker väga upp Abduls självutplånande tjänarimage genom att introducera en medföljande kompis, Mohammed, som får kalla Abdul för en Onkel Tom-figur, och som likt undertecknad har svårt förstå Abduls anglofila inställning.

Den önskade Mohammed-effekten tappar dock sin verkan när Frears/Hall snart väljer att låta honom döden dö i lunginflammation…

Nå. Abdul är alltså en staffagefigur, utan personlig utveckling, och drottningen är så där kärv men i grunden myshumanistisk som hon och hennes medregenter brukar skildras i den brittiska feel-good-versionen av världshistorien.

Den 83-åriga Judi Dench har fått ta emot glada ovationer för sin rolltolkning, vilket är väntat, det får de flesta adlade gamla skådespelare som tar sig an kungafamiljen. Och visst gör hon det hon ska, men det är ändå mer en mallad roll, än den Människa som filmmakarna verkar tro att de mejslat fram.

Verkshöjd finns i det tekniska, såklart, men annars är ”Victoria och Abdul” så politiskt aningslös och dumdrygt publikfriande att den skulle kunna ha varit gjord på det glada 1980-talet.

Dock aldrig av den då rebelliske filmaren Stephen Frears.