Handlingen är lätt att summera:

En man och en kvinna sitter och pratar poetiskt vid ett bord. Det är allt.

De befinner sig i en vackert prunkande trädgård. Utsikten är milsvida, långt i fjärran kan man ana konturerna av Paris.

I 97 minuter lyssnar vi på en svada om Livet och Kärleken. Manus bygger på en pjäs av österrikiske författaren Peter Handke, vars alter ego också dyker upp här då och då. Vi ser och hör honom hamra på sin gamla skrivmaskin för att få fram den text som kommer ur skådespelarnas munnar.

Det är bitvis svårt att förstå vad de egentligen pratar om. Ibland på grund av att den metaforiska dialogen är lite väl otillgänglig, ibland för att tristessen får tanken att vandra till annat: som vad jag ska äta till middag, eller till hur biografägarna tänkte när de byggde stolsraderna så tätt att en normallång människas knän trycks in i den framförvarande stolens hårda rygg.  

Den germanske filmskaparen Wim Wenders var het som lava under 80- och i viss mån 90-talet. Med filmer som ”Den amerikanske vännen”och ”Himmel över Berlin” utgjorde han en prominent del av en icke officiellt formad men ändå mentalt lierad grupp av själsfränder; en samling svartrockare aktiva inom olika konstnärliga discipliner, framförallt film. Det var namn som Nick Cave, Jim Jarmusch, bröderna Kaurismäki m fl. Deras verk var tillbakalutade, lite lättsamt samhällskritiska, inte sällan pretentiösa. Coola.

Lord Byron i läderpaj. Ungefär som undertecknad. Det var tider det...

De flesta är fortfarande aktiva men deras (väst)världsherravälde är sedan länge brutet. Vår genomkommersiella samtid där superhjältefilmer behandlas som de vore betydande konstverk har väldigt lite plats över för film med ambitioner – ja för konstnärliga ambitioner över huvud taget. Jänkaren Jim Jarmusch skildrade för övrigt detta maktskifte allegoriskt och fint i sin udda vampyrfilm ”Only Lovers Left Alive” (2013) där Tilda Swinton drog omkring som en mörk, skarp skugga i en korkad och färgglad nutid.

Wim Wenders kämpar också på, men verkar inte ha riktigt samma anpassningsförmåga som de ovan nämnda. Jo, han är fortfarande en man med visioner och han hade för sex år sedan en (kritiker)hit med sitt dansepos i 3D, ”Pina” men efter det har det mest blivit filmer med goda ansatser men sämre resultat.

Han har dock hängt kvar vid 3D:n – vilket han i princip är ensam om bland filmskapare i dramagenren. Det ska han ha en eloge för. För ambitionerna. För att han trots att oddsen är usla vågar gå sin egen väg.

”De vackra dagarna i Aranjuez” är också skapad för tre dimensioner men eftersom Wenders inte längre är ett säljbart namn i Sverige går filmen bara upp på en enda biograf, Klara i Stockholm, och den saknar tyvärr tekniken. Vilket är synd. Minst sagt. Bilderna är tydligt formade för 3D, och kanske skulle det extra djupet ha gett det här sömniga stycket suggestiv kraft nog att väcka i alla fall ett lättare engagemang.