Amerikanska blockbusters har en sjuk fetisch för World trade center-attacken den 11 september. ”Avengers”, ”Man of Steel” och ”Transformers” är bara tre exempel ur högen som iscensätter traumat där någon variant av New York attackeras från ovan och skylinen bombas till grushögar.

Jag är inte först med den här spaningen, men kan notera att nya ”Godzilla” går snäppet längre och erbjuder ett slags ”greatest hits” från 00-talets globala katastrofer.

Kärnkraftverk kollapsar á la Fukushima, ett semesterparadis dränks av en massiv våg som tsunamin i Thailand och (yes) ett obligatoriskt flygplan störtar in i ett höghus.

Osmakligt, säger du? Det handlar om att bredda marknaden, säger filmbolagen som idag drar in det mesta av sina intäkter utanför USA.

”Godzilla” börjar i Japan, där den amerikanske kärnkraftsforskaren Joe Brody (Bryan Cranston) precis hinner pussa sin fru innan hon dör i kärnkraftsolyckan. Juliette Binoche gör ett starkt avtryck på sina två minuters speltid. Joe hävdar bestämt att jordbävningen var ”något annat”. Men alla tror att han är galen. Varför? Han är uppenbarligen kvalificerad? Förklaringen är flummig.

Femton år efter olyckan händer samma sak igen och Joe får rätt. Detta ”något annat” är ett enormt förhistoriskt flygfä som väntat på att kläckas.

Klar för att rädda jorden är Joes son Ford (Aaron Taylor-Johnson) som har hunnit bli en bitig minröjare och skaffat ett gulligt barn med sin tjej Elle (Elizabeth Olsen), som är sjuksköterska.

Med detta galleri av pappfigurer på plats – inklusive två forskare vars enda uppgift är att förklara Godzillas ursprung, men som ändå hänger kvar resten av filmen – kan monstermanglet börja.

Eller ja, inte riktigt... Visserligen vaknar två megastora gräshoppor till liv, och Godzilla ser verkligen ut som sitt ikoniska japanska jag, men – och kalla mig gärna mossig – när en film heter ”Godzilla” vill jag se mer av just Godzilla än 30 sekunder av de första 90 minuterna (av totalt 123).

Godzillas ursprung var från början en allegori över kärnkrafternas faror.

Atombombsprovsprängningar väckte det förhistoriska djuret till liv. I sin nya skrud förklarar forskarna hur att de enorma skadedjuren brukade leva på att äta radioaktivitet, för flera tusen år sen ”när jorden var mer radioaktiv”.

Visst kan jag applådera regissören Gareth Edwards för nytänket, men han borde ha skippat sekvensen där de två jättegräshopporna använder en atomstridspets som dildo.

Se ”Pacific Rim” från förra året istället. Fetare monster OCH megarobotar.