Filmen om Jackie Kennedy baseras på den intervju som reportern Theodore H. White gjorde med den nyblivna änkan efter att JFK mördats i en öppen bil. Intervjun var en slags halvt medveten PR-kupp från Jackie och befäste myten om familjen Kennedy som kungligheter.

Trots att Kennedy-administrationen bara fick två år i Vita huset, lyckades Jackie Kennedy skapa en legend lika glimrande som ”Camelot”, om den ädle Kung Arthur och hans hov. Och ungefär lika påhittad.

Ramberättelsen är tillsynes enkel; reportern knackar på dörren och möts av den blixtrande intelligenta och passivt aggressiva Jackie. Deras intervju bryts av tillbakablickar till strax före mordet, själva mordet och begravningscirkusen efteråt.

Trots att filmen bara skildrar någon vecka ger den en episk känsla. I akut sorg kan ju en vecka kännas som en evighet och Jackie tar fladdriga beslut med en i stunden grundmurad övertygelse, för att sedan snabbt ändra sig.

I nästan varje bild tronar Natalie Portman i mitten. Den centrerade kompositionen förmedlar ensamhet och styrka, Larraín använde sig påträngande av samma blick där objekt och subjekt liksom blandas ihop, i sin förra film ”Sällskapet”. Tittar Jackie på oss eller vi på henne? Är hon ett offer eller en medveten maktspelare och genial PR-strateg? Förmodligen lite av allt.

Filmfotografen Stéphane de Fontaines bilder utgör en betydande del av filmens återkommande frågor om makt, spel och verklighet. Han får också fram samma råa känsla i det överdådiga Vita huset som han skapade i de franska filmerna ”Elle”, ”Un Prophet” och ”Rust and Bone”.

Trots sitt stillsamma tempo är ”Jackie” fullständigt gripande. Mordet på JFK skildras förvisso ganska chockartat grafiskt, men det är inte det som ger filmen dess spänning. Det är de eviga välformulerade samtalen, i vissa fall drypande av förakt, andra gånger nästan uppriktiga och ärliga. Oftast utgör dialogen ett pågående maktspel, i samtalet mellan Jackie och reportern pendlar nervositet och makt nästan synligt som en tennisboll mellan de två.

Natalie Portman inleder som en skicklig imitatör, med Jackies speciella sätt att röra sig och att prata. Stegvis fördjupar hon den onåbara superkvinnan och fyller ut Chanel-dräkten. Peter Sarsgaard som Bobby Kennedy har nerverna väl synliga, men också en klarsynt blick på den teater som Kennedy-familjen spelade.

Att nyss avlidne John Hurt dyker upp som familjens präst ger en närmast spöklik känsla, på torrt vis talar han med Jackie om livet och döden och meningslösheten.

De som blev knäckta av Pablo Larraíns förra fenomenalt mörka film kommer nog finna ”Jackie” något mer lättuggad. Men regissören gör sina tydliga avtryck: Samtalen som för historien framåt och samtidigt komplicerar och fördunklar. Reportern tvingas navigera bland flyktiga irrbloss och konkreta erkännanden, och får till sist erkänna sig besegrad av Kennedys välregisserade saga om sig själva.