Tran Anh Hung har intresserat sig för banden mellan mor och barn förut, men i ”Kärleken och evigheten” tar han det till en helt ny nivå. Tyvärr är resultatet långt ifrån lyckat.

”Kärleken och evigheten” tar sin början i en fransk överklassfamilj vid förra sekelskiftet. Här möter vi dottern Valentine (i Audrey Tatous gestalt) och får snabbt se henne gifta sig med en gullig man och hur de sätter barn till världen. Många barn. Så småningom växer barnen upp och skaffar egna barn, jättemånga.

Det handlar om livscykeln ur ett traditionellt kvinnligt perspektiv. Om att få barn, älska och bära varenda unge som den sista droppen vatten, uppleva lycka och sorg och så småningom dra sig tillbaka för att ge plats åt nästa generation.

Att zooma ut, se livscykeln från långt håll, att man föds och dör, är både sorgligt och trösterikt. Visst vore det intressant med 100 år av kvinnohistoria som satte ljus på jobbet att föda och fostra barn, men inte om dessa år helt saknar konflikt och utveckling, och dessutom befolkas av människor med fullständigt platta personligheter.

Det idylliska livet i ”Kärleken och evigheten” är så mysigt att Gud ringde och ville ha tillbaka sin bild av Paradiset. Till en början tror jag förstås att Tran Anh Hung vill skildra just ett ”förlorat paradis”, med den vackra, kärleksfulla familjen i vita spetskläder som med fromma leenden smeker varandra över kinden.

För inte kan väl filmskaparen bakom den mörka och suggestiva ”Cyclo” eller för den delen mysiga men tragiska ”Norwegian wood” bara ämna PÅGÅ med detta förspända paradisiska liv?

Jodå, denna solskensharmoni fortskrider inte bara i en timme, utan två. Det är som en filmatisering av en Jehovas Vittnen-pamflett, dessutom ackompanjerad av en trevlig pianomusik som med sin ständiga närvaro nästan driver en till vansinne.

Här höjer ingen rösten, man plockar ägg i gyllene solsken, leker i trädgården medan mor luktar en bebis i nacken och far sitter i halmhatt och spelar gitarr. Man har kritvita, romantiska kläder. Det är bara en gång på två timmar som någon ilsknar till, det är en flicka som i sorg efter att hennes mamma dör i barnsäng, skriker ”det är ditt fel” till sin pappa. Jag känner en sådan djup tacksamhet när det händer, en arg röst som för en stund tillför en gnutta syre i den evighetslånga kväljande kärnfamiljslyckan.

En kvinna utan barn är som en fisk på land, är Anh Hungs mycket tydliga budskap. Det är till och med att så att den enda kvinna som väljer bort att få egna barn, genom att gå i kloster, straffas genom att filmen helt slutar intressera sig för henne. Trots att den unga nunnan är en av få som har någon slags personlighet.

Bristen på karaktärsteckning beror till stor del på att ingen rollfigur får tala. Det sköter istället en berättarröst, som till de vackra och långa tagningarna låter oss veta att ”Mathilde var lycklig”, eller att ”Valentine fortsatte att älska sin man innerligt även efter hans död”.

Det enda som är försonande med ”Kärleken och evigheten” är de vackra miljöerna som är sköna att titta på, och i viss mån: hyllningen till Barnet. Även om filmens syn på barn är tämligen idealiserad, finns det något fint och ganska unikt i den ohämmade kärleksförklaringen till barn. Ändå, till nästa film hoppas jag att Tran Anh Hung slutar välja glädje och träder in i mörkret igen.