Ibland lämnar den katolskt fostrade regissören Martin Scorsese sin hyllade maffia- och meanstreet-filmografi för en andlig exkursion i de stora religionernas marker. I ”Kundun” (1997) tog han sig an Dalai Lama och i ”Kristi sista frestelse” (1988) lät han Jesus testa på vilket liv han kunde ha fått om han bara hade hållit sig till sitt snickrande – ett berättarmässigt påhitt som diskuterade tro på ett tänkvärt sätt, och retade upp den katolska kyrkan.

Nu riktar sökaren Scorsese sökaren mot religionen igen, i en filmatisering av en nu 50-årig japansk roman; ett hjärteprojekt som han enligt uppgift har kämpat med i två decennier.

”Girls”-favoriten Adam Driver och Andrew Garfield (senast sedd i ”Hacksaw Ridge”) spelar de två portugisiska jesuitprästerna Garupe och Rodrigues som med Gud i hågen drar österut för att hitta sin gamla mentor som sägs ha avsagt sig sin tro, men kanske framförallt för att bistå sina trosfränder som lider pin under de barbariska japanerna.

Det är 1600-tal och de kristna missionärer som försöker locka över de japanska bönderna till den kristna tron blir lovligt byte för den inhemska makten som ser den nya religionen som ett hot.

Styckets bad guy, inkvisitorn Inoue (närmast en Bond-skurk med dragning åt Yoda) rider med sin här genom byarna för att rensa ut de som blivit döpta i Kristi namn. Ett enkelt test avgör om byborna ska straffas eller ej: En ikonbild läggs på marken framför dem, och den som självmant (nåja) trampar på Jesus-bilden, och på så vis tar avstånd från den vite guden, slipper undan med livet i behåll.

Det är en talande scen som summerar konflikten på ett ordlöst och effektivt sätt, men när den som här upprepas in i absurdum, även några gånger med Garupe och Rodrigues i fokus, blir den allt fånigare, för att mot slutet nästan träda in i Monty Python-land. Det senare med god hjälp av ett överraskande överspel på i princip alla händer.

Nå. Här finns uppenbara paralleller till nutida förföljelser av kristna i vissa islamska länder, eller ja... egentligen till valfria övergrepp i religionens namn, det finns ju tyvärr många att välja på. Sålunda ett viktigt ämne, men glädjen man kan känna över att en av våra stora regissörer tar sig an de här komplexa motsättningarna, solkas ju av intrycket att Scorsese och assisterande manusförfattaren Jay Cocks verkar tycka att det är hjältemodigt att inte trampa på den där förbenade ikonen; att brinna, och då menar jag bokstavligen brinna, för sin övertygelse.

Perspektivet är dessutom tydligt västerländskt och smått kolonialistiskt. De båda huvudpersonerna tvingas visserligen ifrågasätta sin tro, ja till och med synbarligen överge den, men likväl, när vi i slutet ser hur Rodrigues i trots mot den japanska överheten har gömt ett minimalt träkors i sin hand, är scenen så mentalt uppbyggd att vi ska uppleva den som en stor triumf. Den nyansering som ändå anats i ”Silence” kastas där över ända och lämnar publiken med en förvissning om att kristendomen trots allt är liiite bättre än andra trosriktningarna.

Men alldeles oavsett vad man tycker i den frågan är en sak säker: Martin Scorsese gör med alla sina upprepningar, och ovilja att knyta ihop säcken i tid, ”Silence” till en påfrestande utdragen och onödigt övertydlig upplevelse. Den nu åldrade regissörens vanliga känsla för tajming har här trubbats av till förmån för ett mer kyrkligt mässande. Kanske är det närheten till den sista vilan som har fått honom att ställa sig i predikstolen. När djävulen blir gammal blir han ju som bekant religiös.