Det har varit några tuffa år för det lojala M. Night Shyamalan-fanet. Twist-kingen var tack vare ”Sjätte sinnet” (1999) och ”Unbreakable” (2000) en av världens coolaste regissörer kring millennieskiftet. Men han tappade bollen rejält kring 2006 med kalkonen ”Lady in the water” och har sen dess snubblat och har landat på ansiktet om och om igen i olika försök att förnya sina ganska uttjatade grepp.

Det gör faktiskt att man ser på hans nya film, ”Split”, med en förmildrande blick, nästan en tacksamhet över att det inte är en katastroffilm utan katastrof (The Happening), förvirrad spelfilmsversion av barnprogram (”The last airbender”) eller illa dold scientologipropaganda (”After Earth”).

Många hypade Shyamalans förra film ”The Visit” – om morföräldrar som börjar spöka för sina barnbarn – som någon slags comeback, men allt jag såg var en skräckkomedi i found-footage som inte riktigt var läskig eller rolig. Jag pallade bara se klart halva.

”Split” är en hyfsad uppryckning. En man som, i värsta fall, heter Dennis kidnappar tre unga tjejer och låser in dem i sin källare. Kruxet är att han lever med 23 personligheter i samma kropp. Vi får visserligen bara se typ sju-åtta stycken av dem men vem bryr sig? James McAvoy är i alla fall lika övertygande som nioårig pojke, gay modedesigner och medelålders kvinna som han är  psykopat och kidnappare.

Smartast av tjejerna är Casey (Anya Taylor-Joy) som försöker hitta strategier för att rymma. Rätt svårt, med tanke på att dörren öppnas av ny människa med samma ansikte varje gång.

Dennis psykolog Dr Fletcher har forskat på hans tillstånd och upptäckt en slags superkraft: fysisk styrka och komplexa färdigheter kan skifta radikalt mellan de olika personerna. Kan den defekten vara ett nytt steg i mänsklighetens evolution? Samtidigt som tjejerna försöker fly är Dennis 24:e identitet på väg fram. En varelse med övermänsklig styrka – ”The beast” – håller på att förkroppsligas.

Shyamalan är ibland lite omotiverat voyeristisk, som när Dennis tvingar fångarna att klä av sig och kameran dröjer kvar utan anledning. I övrigt är ”Split” en tight berättad stalker-thriller utan större djup, men utan onödigt flum och med precis den sortens unika koncept som är regissörens största tillgång. Det är bara att välkomna Shyamalan tillbaka och hoppas han håller sig på mattan.