För 17 år sedan slog danska Lone Scherfig igenom med feel good-dramat ”Italienska för nybörjare”. Älskat av alla, inklusive undertecknad.

Sedan dess har hennes namn legat kvar i minnesfacket för begåvade filmare – detta trots den inte alls lika övertygande ”andrafilmen” ”Wilbur” eller det faktum att hennes flytt till England gett oss snygga men fyrkantiga bruksfilmer utan egenart.  

Nu har den goda viljan tyvärr ebbat ut.

Jag är i och för sig allergisk mot den trivselfascism som på senare decennier ockuperat feel-good-territoriet men ”Their finest hour” är rent objektivt sett en inställsam, oblyg publikfriare som vill att vi ska gå med ett snett leende genom blitzens London.

Lone Scherfig och manusförfattande Gaby Chiappe har här knåpat ihop en genrehybrid av må-bra-komedi, krigsdrama och Hollywood-romantik som handlar om Catrin Cole (Gemma Arterton) som under andra världskriget får jobb som manusförfattare till propagandistiska filmer, som ska höja kampmoralen i Storbritannien.

Uppdraget blir att besöka två kufiska tvillingsystrar som enligt ryktet har tagit sin pappas båt för att undsätta de brittiska soldaterna vid den numera legendariska reträtten vid Dunkerque. Hjältehistorien visar sig inte vara helt sann men propagandaministeriet insisterar på att det ändå ska skrivas ett patriotiskt manus.

Catrin motarbetas av män i olika skepnader, dras sakta in i en rätt stolpig romans och fajtas för att de två systrarna i manuset ska få vara mer än bara söta galjonsfigurer.

Ja, här finns gott om ögonblick med en förvisso påkallad men åt helsike för övertydlig bruksfeminism som förstärks av beskäftiga ”Ja, se karlar!!”-blickar à la Sickan Karlsson.

Men det är nog den gamla uven Bill Nighy som kommer få flest lovord – ni vet, den där åldrade komikern som klev fram i rampljuset sent i livet och nu engageras av allt fler filmare som vill garnera sin söta feel good-tårta med lite citronzest. 

Visst, han är rolig, i alla fall de första fem-sex gångerna han skickar ut en desillusionerad pik mot omvärlden, men efter ett tag framstår han som den där  åldersdementa farbrorn som envisas med att dra samma skämt på varje släktmiddag.

Man blir därtill lite fundersam över att en film som handlar om manusskribenter som skämtar om hur cyniskt branschen använder förutsägbara konventioner, själv bygger på just förutsägbara konventioner. Det kan inte vara ett misstag. Det kan bara betyda att det var exakt så här slätstruket och publikfriande som Scherfig/Chiappe ville ha det.