Femtonåriga Andree Heuschling (Christa Théret) kommer cyklande på en lummig landsväg i Sydfrankrike. Solen skiner på hennes röda hår, på hennes orangea klänning, på kinderna. I ett träd hänger en reproduktion av en tysk soldat och dinglar.

Året är 1915, i en annan del av landet härjar första världskriget men Heuschling är på väg till lugnet hos konstnären Pierre-Auguste Renoir (Michel Bouquet) för att sitta modell.

Den åldrade konstnären är rullstolsbunden, nyligen änkling och har så svår reumatism att han knappt kan hålla en pensel.

Men Heuschling lyckas få liv i gamlingen och vi får följa med på en lång rad sittningar. Den ena skönare än den andra med Heuschling allt mer avklädd och mystisk framför den gamle konstnären som mumlar kryptiska visdomsord.

Så fortsätter det, lite för länge – ända tills den mellersta av Renoirs tre söner Jean Renoir (Vincent Rottiers) haltar hem från kriget.

Unge Jean har en skada i benet så allvarlig att han nästan fick amputera. Konvalescenstiden blir lång och Jean känner att han sviker sina vänner vid fronten.

Småkonflikter uppstår mellan far och son eftersom Renoir den äldre inte förstår sig på något annat än konst. Han tycker man skall flyta som en kork på livets flod, inte fatta beslut, inte ändra på något. Grälen mellan far och son blir dock aldrig viktiga.

Jag antar att regissören Gilles Bourdos med ”Renoir” vill berätta historien om två generationer Renoir under en avgörande tid. Perioden innan Renoir den äldre lägger penslarna på hyllan och tackar för sig och tiden innan Jean Renoir (den yngre) fattar beslutet som kom att göra honom till en av världens främsta filmregissörer.

Han vill förklara att något viktigt hände dem på sommaren 1915 och att det viktiga var den unga Heuschling.

När Jean lagt kryckorna åt sidan inleder han en kärlekshistoria med Heuschling. De planerar ett liv ihop. Han skall göra film och hon skall spela de stora rollerna i dem. Heuschling vill inte nöja sig med att vara modell, älskarinna, fru eller piga. Hon vill ha världen och Jean vill ge den till henne.

Problemet med ”Renoir” är att Bourdos inte tecknar det porträtt av Heuschling som filmen behöver för att lyfta. Vi får inte veta något om hennes bakgrund, hennes tankar, vänner, förflutna.

Vi får bara se hennes vackra kropp i olika ställningar – och även om den säkert var inspirerande för alla inblandade så blir hon inte mer intressant än en fin möbel.

Om Heuschling var så avgörande som vi skall tro varför inte låta oss förstå varför?

Ytterligare ett problem är att Renoir är 74 år när filmen utspelar sig. När han har långa utläggningar om Heuschlings hud, bröst och framförallt bröstvårtor är filmen mer än bara gubbsjuk.

Det är snudd på pedofili.