Det finns kanske redan för många filmer på Fritzl-temat ”ett manligt monster håller sin familj fången”. Mästerverket i genren är redan korat: Grekiske Yorgos Lanthimos ”Dogtooth” – en absurd skräck om en patriark som skapar en parallell verklighet och ett eget språk för familjen han håller fången och avlar dem med varandra.

”Room” är en blekare, mer traditionell variant på samma tema, men omöjlig att slita ögonen från redan efter första minuterna.

Egentligen är väl den basala grundpremissen redan så rafflande, och har så många exempel ur verkligheten, att spänningen nästan bygger sig själv: ett isolerat rum där en kidnappad mamma och hennes femårige son hålls fångna. En psykopat som bara dyker upp när det är dags för mat eller när han vill våldta mamman.

Ska de lyckas rymma? Det är liksom ja eller nej, och råder knappast något tvek om var sympatierna hör hemma. Kanske inte originellt, men ofta kan bästa sättet att närma sig en urvattnad genre vara att renodla dess grundläggande beståndsdelar. 

Joy, den sönderstressade morsan börjar planera för att rymma kidnapparen från ”gamle” Nick, som även är den bleksmale pojken Jacks (Jacob Trembley) biologiska fader. Men hur förklarar man för en femåring att det finns en enorm värld utanför det lilla skjulet och att Jack måste spela död för att han och mamma ska kunna rymma? Joy pendlar mellan ett stoiskt lugn och nervsammanbrott (Brie Larson fick en välförtjänt Oscar).

Om första halvan av ”Room” är en konventionell thriller fortsätter andra delen längs en mindre upptrampad väg och tecknar ett komplext psykologiskt porträtt av efterspelet till den vidriga tragedin.

Ja, rymningsförsöket lyckas, det händer så tidigt att man inte kan gnälla över spoilers. En större utmaning väntar när mor och son konfronteras med en cynisk mediacirkus, morfars avsmak för sonens biologiska arv och Joys svajiga temperament som inte passar in på bilden av henne som superhjälte. Svårt att vara dundermorsa när man lider av grov post-traumatisk stress. Jack är dessutom så överväldigad av världen att han nästan längtar tillbaka till sitt fängelse.

Det finns saker att störa sig på i ”Room”. De onyanserat tragedikåta journalisterna, den så Oscarsflirtiga mot-alla-odds-inramningen och Jacks lillgamla voice-over (Emma Donoghues romanförlaga var skriven ur pojkens perspektiv).

Men skräcken är så välspelad och klaustrofobin så påtaglig, också utanför det isolerade rummet, att stressen kryper in under huden och inte släpper på ett bra tag efter att jag lämnat biografen.