Förr eller senare knackar frågan på: vem är jag? Ibland växer frågan sig stor, ibland går den över snabbt. Ibland köper man en motorcykel, ibland går man bara vidare i acceptans.

En del av svaret på frågan om vem jag är finns i svaret på frågan var jag kommer ifrån. Har jag inte en given identitet, som svensk, storasyster eller vad det nu kan vara, så kanske jag måste skapa mig en för att inte bli vilsen. En yrkesroll, till exempel, eller en föräldraroll.

Filmen ”Lion” börjar med att femåriga Saroo tappar bort sin storebror Guddu. Han hamnar istället, via det skoningslösa livet på gatan och sedan ett barnhem, hos adoptivföräldrar i Australien. Tjugo år senare känner han en rastlöshet och en tomhet. Han får ett allt mer pockande behov av att söka upp det liv han nästan glömt. Han börjar finkamma Indien med hjälp av Google Earth eftersom han inte minns var hemstaden ligger, han var ju bara fem år när han rycktes bort.

Letandet efter platsen han föddes på och familjen han lämnade kvar blir givetvis också letandet efter den egna identiteten, kantat med en större frågeställning om ursprung. Hur mycket formar den oss?

Den osentimentalt berättade historien bygger på den verkliga Saroos egna historia i boken ”A long way home”. Den handlar givetvis om honom själv men samtidigt också om förutsättningar och tillfälligheter. Alla har vi väl någon gång tänkt tanken på hur annorlunda livet sett ut om vi fötts någon annanstans, om tillfälligheterna slumpat sig annorlunda.

I eftertexterna står det att filmskaparna samarbetar med hjälporganisationer som jobbar med indiska gatubarn. I Indien försvinner 80 000 barn varje år. Det är en ohygglig siffra. Saroo kommer visserligen från oerhört fattiga förhållanden (hans mamma jobbar med att bära sten) men det är faktiskt tillfälligheterna som gör honom till gatubarn. På samma sätt är det slumpen som placerar honom hos sina nya föräldrar i ett annat land. Ett faktum som är källa till väldigt motstridiga känslor hos den vuxne Saroo (Dev Patel).

Det är en rörande film som lyckas vara komplex och enkel på samma gång. Den vuxne Saroos inre kamp gestaltas bra, speciellt i scenerna där privilegierna och livskvaliteten han numera tar för givet i hemlandet Australien ställs i kontrast till den extrema fattigdom han har rötter i.

Men mest känner jag för den australienska mamman Sue (Nicole Kidman) som huserar en oerhörd moderskärlek till sitt barn, samtidigt som hon vet att denne kämpar med identiteten som just hennes son.