Efter 18 år i filmisk karantän gjorde Kay Pollak 2004 en hejdundrande come-back med ”Så som i himmelen”. Dramat om en världskänd dirigents återkomst till hembyn där han träffar snabbköpskassörskan Lena, och sedan lär byn att sjunga i kör, sålde cirka 1 500 000 biljetter – vilket ju var en publiksiffra som branschen inte sett maken till sedan Stig-Helmers dagar.

Till skillnad från många kollegor gick jag igång på ”Så som i himmelen”. I alla fall så smått. Främst då på ett av sidospåren som berättade om dirigenten Daniels (Michael Nyqvist) mobbade barndom. Hjärnan kunde dock inte riktigt bortse från den övertydliga symboliken, det lättlästa berättandet och det lite jolmiga temat om självförverkligande.

I den här uppföljaren finns det knappt någon framåtrörelse alls. Visst, några hårdnackade tvivlare blir plötsligt (och helt oförklarat) omvända, men annars stampar ”Så ock på jorden” på samma tydligt markerade plats. När nu Lena ännu en gång ska lära byn att sjunga i kör, möter hon i princip samma motstånd som Daniel en gång gjorde.

Pollak fick uppenbarligen inte ur sig allt 2004. Även här attackeras kyrkans förtryckande tes om att människan är född i synd. Och det är bra. Uppsåtet är ju onekligen gott.

Problemen här är dock (minst) två:

För det första känns ju konflikten antikverad. Redan när ”Så som i himmelen” braskade i biograferna tedde sig matchen mellan det reaktionärt kyrkliga och det ”livsbejakande” rätt rejält mossig.

Men även om man ser ”Så ock på jorden” i ett vidare perspektiv – intolerans finns det ju gott om lite här och var – är det en tjötig upplevelse, eftersom manusets sentenser upprepas in absurdum. Det går inte många minuter mellan alla likartade scener där någon ond människa (oftast en man) stormar in och utbrister: ”Det här går inte för sig!”, ”Det kommer aldrig att lyckas!!” ”Du ska inte tro att du är någon!!!”

Om man ska hårdra det har Pollak och hans medförfattande fru Carin ett manus som räcker för 15-20 minuter – resten är upprepning. Med mycket stora bokstäver. Som om vi befann oss på ett väckelsemöte.

I Pollaks universum finns det nämligen inga gyllene medelvägar. När det regnar, öser det ner. När det snöar är det storm. När man gråter sprutar tårar som i en Bugs Bunny-serie och när livet leker, skrockar man förnöjsamt även när man ser en råtta i köket. Det sistnämnda gör Lena.

Frida Hallgren har fått en huvudroll som med sin naiva livsglädje och kämpaglöd framstår som en mix av Forrest Gump och Pippi Långstrump. Hallgren är en begåvad skådespelerska, verkligen, hon klarar ändå humörskiftningarna rätt bra, men i det höga tonläge som Pollak slår an redan i anslaget, är det extremt svårt att få en roll att leva. På operan, kanske, men inte på filmduk.

Dessutom ligger psykologin här på pekboksnivå. Ett exempel: Lena har tappat orken att kämpa, och ser då en volleybollmatch på tv, där vinnarna hoppar av glädje och high-5-ar varandra. Lena flyger upp ur stolen, inspirerad av spelarnas kampanda, och ger sig in körkaoset igen.

Nå. Pollak kan nog lätt skaka av sig den kritik som lär komma. För honom är vi recensenter bara ännu ett gäng svartrockar vars trista Jante-inställning indirekt bevisar sanningshalten i hans sentenser. 

Det som ändå räddar filmen från fullständig kraschlandning är paradoxalt nog detsamma som fäller den: Pollaks blinda engagemang. Det är svårt att inte blir imponerad av glöden som uppenbarligen brinner i Pollaks inre. Till skillnad från många andra kollegor har han något att förmedla. Synd bara att han gör det med megafon.