Den nu 79-årige regissören Isao Takahata står måhända i skuggan av sin Studio Ghibli-kollega Hayao Miyazaki vad gäller internationellt kändisskap, men hans senaste verk är en av de mest magnifika filmerna från det japanska produktionsbolaget på senare år.

”Sagan om prinsessan Kaguya” bygger på en gammal, känd japansk folksaga från 900-talet, om en bambuhuggare som hittar en liten flicka i ett spirande bambuskott. Han tar med henne hem för att uppfostra henne som sin egen dotter, och snart väcks storslagna planer för flickans framtid.

Takahatas tolkning är med få undantag berättelsen trogen, men känns förvånansvärt tidlös både i ton och tematik. Den rör subtilt men effektivt vid ämnen som klass och materialism, men är framför allt intressant i hur tydligt den exponerar patriarkala samhälleliga strukturer.

Bambuhuggarens hopp om att med hjälp av flickans skönhet skapa ett bättre liv för hela familjen får honom att ta dem från landsbygden till staden. I ett flott hus, omgiven av tjänstefolk, ska flickan som får namnet Kaguya uppfostras att bli en fin dam. Vad hon själv tycker är irrelevant – för fosterfadern verkar det omöjligt att förstå att en flicka skulle kunna drömma om annat än status och rikedom.

”Bambuskottet”, som flickan kallas av vännerna i bergsbyn där hon växer upp, har dock inga materiella ambitioner. ”Prinsessan” blir mer en skapelse av omgivningarnas, framför allt männens, förväntningar.

I takt med att Kaguya växer upp sprids ryktet om hennes skönhet runt om i landet. Snart färdas manliga intressenter från när och fjärran till familjens hus i hopp om att få en glimt av henne, som om hon vore ett dyrbart föremål enbart till för att beskådas och ägas.

Med detta som fond blir flickans inre kamp, där hon slits mellan sin egen frihetslängtan och tacksamheten till sin trots allt välmenande fader, särskilt smärtsam att följa. Isao Takahatas egen lojalitet med huvudkaraktären Kaguya – som har en självskriven plats i Studio Ghiblis galleri av starka flickkaraktärer – vacklar tacksamt nog aldrig här. Därför berörs man också så djupt av hennes öde.

Visuellt ekar det hela mer av traditionellt japanskt måleri än av den anime vi vant oss vid från Studio Ghibli, och framför allt Miyazaki. Men Takahata har tidigare gett prov på stor variationsrikedom i sina verk (jämför exempelvis genombrottsfilmen ”Eldflugornas grav” från 1988 med den drygt ett decennium yngre ”Mina grannar Yamadas”).

Att regissören lägger ribban högt på det visuella planet framgår här med all tydlighet: animationerna är utsökta. Vackra pastellfärger kombineras med nästan skissartade penseldrag som gör att bilderna stundvis ser ut att växa fram rakt framför våra ögon. Skuggorna i bambuskogen, rörelserna i de blommande körsbärsträden, skildringen av hur naturen förändras i takt med årstiderna utgör alla delikata detaljer som etsar sig fast i minnet.

Och så, mest talande av allt för filmen som helhet: den gradvisa förändringen i prinsessans ögon när hennes tillvaro går från ett liv i frihet och harmoni med naturen till att alltmer likna en burfågels.