”Let's get drunk on tears of joy” är en textrad som faktiskt skrivits ned, sjungits högt och spelats in på film. Jag vet att både film och musikindustri i mesta grad kontrolleras från PR-avdelningarna men ”Sånger från Manhattan” är så ondskefullt mesig att den liknar två kommunikatörers curlade kärleksbarn.

Strulputten Dan (Mark Ruffalo) brukade vara legendarisk producent men får kicken från skivbolaget han själv startade efter för mycket sponken och frispråkighet (”kanske borde musiken vara gratis som kidsen säger!”). Dan har negligerat sin dottet som hatar honom och hans stolta dagar verkar vara över. Då upptäcker han Gretta (Kiera Knightley), som har en gudabenådad talang för saftsöt barnpop. ”Det är så bra att jag hatar dig lite” säger hennes pojkvän Dave som själv breakar stort med filmmusiken till en storfilm.

Gretta får ett bittert uppvaknande när Dave skördar bekräftelsen efter framgångarna och lämnar henne hemma. Hon bestämmer sig för ge igen genom att spela in en skiva tillsammans med Dan runt om på Manhattan. Cue: montage med utomhusjammande.

”Sånger från Manhattan” är som en film från en annan tid, eller möjligtvis en annan dimension där Adam Levine från Maroon 5 är den tuffaste rockstjärnan i världen, där rappare heter saker som ”Troublegum” (Cee-Lo Green) och tjuriga snubbar kan bli relevanta för unga kvinnor genom att gnälla över att det var bättre förr. Den här slamsan har kastats till den marginaliserade delen av sommarens biopublik som inte vill se blockbustermonster. Håll till godo.